Idag är det äntligen lite lugnt ute efter att ha blåst mer eller mindre storm i flera veckor. Så himla skönt, jag hatar när det blåser ute! Får ont i huvudet, och har ingen lust alls att gå ut.
I veckan som varit har vi inte gjort nåt särskilt. Pysslat lite mer i matrummet som nu är färdigrenoverat med ny fönsterbräda och nya lister... Jag har också efter mycket om och men fått mig en ny köksfläkt, en supersnygg, utdragbar, svart liten sak... Och bra är det också!
I onsdags var jag på föräldramöte på dagis. De jobbar med temat Hållbar utveckling för tillfället och vi fick lite insyn i på vilka olika sätt de jobbbar i de olika grupperna. Fantastiskt att se hur mycket man kan göra på de olika nivåerna. Axel är ju Fjäril numera, i den största gruppen och de jobbar med kossan och mjölkens väg för tillfället. Axel hade igår en lång genomgång om hur det går till när kossan äter gräs och dricker vatten och sen blir det mjölk i tuttarna som man pumpar ut... Häftigt!
Leia lär sig också nya saker... Jag har fortsatt köra lite apportering med henne och det har gått jättebra. Jag tycker dock att hon är lite dålig på att komma in med dummyn, hon gör det gärna första gången, men sen är det inte lika intressant.. Det är som att hon vill fortsätta leta och jobba med näsan istället för att komma in med den. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det här problemet, tips mottages tacksamt! Jag är noga med att inte ta dummiesen när hon kommer, jag tar bara emot Leia med beröm och klapp och kel... Sen efter en stund lirkar jag loss den och hon får en godis... Är detta fel? Retrivermänniskor, gör er hörda!!
För övrigt har jag fått kontakt med en kille här i stan som kör massor med apportering, han är på jakt varenda helg. Han har tre jaktlabbar varav den ena är precis lika gammal som Leia. Han har lovat att hjälpa mig lite, i alla fall ta en titt på oss då och då för att stämma av.. Jag ska dit om lite drygt en vecka första gången, det ska bli jättespännande!
Annars kör vi mycket lösträning på promenaderna och jag tycker att det går bättre igen. Det värsta är att hon är helt GRYM på att äta skit på promenaderna, allt hon kommer över... Jag tror det är både kattskit och hundskit och idag på morgonen undrar jag till min fasa om det inte var människoskit... Jag höll på att spy och lät henne bada i havet trots inte så varmt vatten... Och hon hittar ju mer skit när hon är lös om jag säger så... Jag har även börjat träna "jaktfoten" eller "här" som jag har som kommando. Jag har börjat skilja det från lydnadsfoten nu, innan belönade jag ju all gång vid min vänstra sida. Nu när jag tränar lydnadsfot kräver jag full kontakt, och glädje och schvung i steget... Jag bygger lydnadsfoten helt på motivation och lust att jobba! "Jaktfoten" är jag mycket tråkigare med... Jag vill bara att hon ska gå, helt passiv vid min vänstra sida, utan att nosa, utan att gå för långt fram eller bak och utan att hålla kontakt med mig. Den tränar jag in mycket tråkigare, hon kan få nåt litet beröm när hon går bra som bekräftelse, men annars är det mest att jag låter arg när hon glömmer bort sig. Det har funkat väldigt bra än så länge... Andra lydnadsmoment vi håller på med är ställande under gång, läggande under gång, platsliggning och apporteringen. Inkallning har jag inte alls gjort lydnadsmässigt än, det vet jag att det inte kommer att bli något problem eftersom jag har en så bra inkallning i vardagen.. Och jag vill inte att hon ska ha någon som helst förväntan i sitt sittande, där ska vara en otroligt befäst stadga innan jag kallar in henne från sittande... Däremot tränar jag stadga i sittandet mycket, med bollkast och ruscher från min sida medans hon sitter fint och lydigt kvar. Duktigt är hon på det!!
Stadgaträning på berg...
Ha det gött!!
Hej!
SvaraRaderaLitet tips kring avlämningar (Anita har såklart fler! ;-): När Mocca var ungefär i den åldern så la jag bort dummisarna ett litet tag så att inte förväntan/krav från min sida skulle stöka till avlämningarna.
I grunden är hon (precis som Leia och andra Guinness-ättlingar) väldigt lättlärd och apporteringsglad. Men i den åldern är det så mycket annat som är spännande... :-) Det gäller att inte lägga på för mycket krav så det börjar trassla med något som bara ska funka per automatik lite senare.
Så jag tränade med bollar och leksaker och lite av varje, bara för att jobba med ingångar och avlämningar. Gjorde mig själv till en rolig och kul figur som det lönade sig att komma in till, för det var hos mig det roliga hände, inte ute på tomten/i skogen/på klubben eller var vi nu tränade.
Lärde henne också att om hon ställde sig upp på baktassarna när hon lämnade av så fick hon en maxbelöning: smaskigt godis, leksaken som kom farande igen, matte som började busa. Lite olika från gång till gång.
Eftersom vi inte jobbade med dummisar så brydde jag mig inte om hon drog iväg med leksaken ibland. Då fick hon göra det! Jag prioriterade leken och samarbetet, att hon skulle vilja komma in och lämna av för att sen hände det roliga saker.
Där tror jag att jag la grunden till hennes fina avlämningar. I dag bjuder hon upp kall- eller varmvilt, dummisar eller leksaker hur snyggt som helst. Och än idag får hon stå upp på baktassarna och lämna av mellan varven, bara för att befästa det positiva i avlämningarna. Förutom med vilt (såklart! ;-) så hivar jag mellan varven iväg dummisar/leksaker efter en avlämning, också för att behålla det positiva mellan oss båda. Jag TAR inte saker från henne, jag tackar och tar emot och ibland får hon en maxbelöning, andra gånger bara en klapp.
Men nu är hon ju vuxen och vet vad som gäller, det är apporteringen som är belöningen för henne. Om jag så har ett paket köttbullar så slår det inte varmvilt i hennes värld! :-) Just därför är jag superglad över den grund jag har lagt som bygger på det arbete jag la ner när hon var valp.
Lycka till med träningen!
Trevlig helg!
Åsa
Kul att läsa om er träning. Och Åsas bra svar gjorde det ännu bättre. ;)
SvaraRaderaTack Åsa för ditt superbra svar! Det är exakt så jag känner det, hon har så otroligt mkt annat i skallen just nu. Och jag som just började med dummies förra veckan, nu lägger jag väl bort dem igen... Kör vidare med bollar och tossar istället...
SvaraRaderaTack Eva! Glömde faktiskt en detalj som kanske är intressant att känna till: Jag tränade bakifrån ett tag. För många som tränar tävlingslydnad känns det säkert igen, ett slags länkning av momenten.
SvaraRaderaIstället för att hiva iväg apporten/leksaken och jobba för att få in den (blir lätt kravfyllt), började jag i andra änden: höll själv i leksaken eller bollen, lekte med den och visade vad kul den var för att väcka hennes nyfikenhet (hon var kanske 4-5 mån när vi började, om jag kommer ihåg rätt). Det jag ville var att få upp henne på baktassarna för att försöka greppa leksaken. Om hon greppade så fortsatte leken med lite dragkamp, sen släppte jag så att hon själv fick ta den. Ville hon busa runt så fick hon göra det, men Mocca visade snabbt att hon hellre ville leka med mig. Att få och sen ge tillbaka bollen/apporten var det hon värderade mest. Bingo! :-)
Efter en stunds lek hivade jag iväg leksaken/bollen så hon fick springa o hämta den. Leksugen som hon är så kom hon snabbt tillbaka för mer lek med mig. Bra sätt att få till snabba inlevereringar! :-)
När vi hade kört så ett tag (inte vid samma tillfälle, utan kanske några dagar senare) så började jag klappa mig på magen/bröstet när hon var på väg in för att få till ett tecken för att jag vill att hon ska ställa sig upp på baktassarna. Det lärde hon sig blixtsnabbt! Jag använder det fortfarande vid lek och bus och ibland för att belöna avlämningar. Hon älskar att få lämna av på baktassarna, det är oerhört positivt laddat!
Ja, det var sen inte så svårt att utveckla träningen. Grunden var redan lagd (snabba upptag och inlevereringar, fina avlämningar).
Med nästa hund kanske jag får hitta på något annat, vem vet? Men med Mocca har det här sättet funkat klockrent.
Trevlig helg!
En sista grej! :-)
SvaraRaderaOm du undrar över det här med att jag tränade in att hon ska ställa sig på baktassarna så finns det faktiskt en tanke bakom, förutom att det är ett positivt sätt att belöna. :-)
Genom att få riktningen uppåt (med hela kroppen till att börja med) så lägger jag grunden till att hon bjuder upp apporterna. D.v.s. att hon lyfter upp dem till mig, istället för att jag måste böja mig ner och ta dem. Lite får man ju böja sig ner, såklart, men det ser otroligt mycket trevligare ut med en hund som glatt och frivilligt lyfter upp apporterna till sin förare, än en förare som måste göra en "handbollsräddning" och kasta sig fram för att fånga apporterna.
Slut i rutan! ;-)
Intressant!! Jag leker ju också mkt med Leia, hon har ju en ENORM kamplust... Så jag har också gjort precis som du Åsa och leksakerna kommer hon ju tillbaka med... Jag fortsätter jobba med dem då...
SvaraRaderaOch jag är ju lydnadsmänniska i botten så lydnadsapporteringen har vi redan börjat jobba på... Jag har klickat in henne på detta, jag använder en spårpinne. Lägger jag den på marken framför henne lyfter hon blixtsnabbt upp den och söker ögonkontakt för att avlämna den... Tränade ju Bosse för Sanna Hallgren så jag har med mig lite tips:-) Mitt problem var om jag var osäker om detta sen skulle överföras till apporteringen eller om hon skulle se det som ett eget moment?? Men då jobbar jag väl på så här. Intressant med avlämning på baktassarna... Vi som just jobbar hårt med inte hoppa... Men jag får väl lägga in klapp på magen som kommando för att det är ok att hoppa;-) Tack för fina tips!!
Hej igen!
SvaraRaderaBör kanske tillägga att Mocca är en riktig mjukis, väldigt förarvek och otroligt lätt att styra/dämpa.
Det kan vara bra att ha det i bakhuvudet när det gäller att kampa med sin hund.... En hund som är bytesmedveten (vill behålla grejerna själv) eller mer kampbenägen/hårdare får man gå lite varligare fram med. Men med min lilla mjukis är det ingen fara.
Jag höll inte heller på med leksaker o bollar innan jag gick över till dummisar. Jag märkte ju snabbt att hon var med på noterna: ville ge tillbaka leksaker/bollar när hon hämtat dem, ställde sig upp för att lämna dem till mig när jag klappade på magen osv.
För hennes del spelar det numera ingen roll vad vi använder när vi tränar/leker, hon hämtar allt med samma glädje. Vid ett tillfälle råkade vi köra sökträning med dummisar lite för nära mina kompisar som tränade med kallvilt (visste inte att de också var ute i skogen). Plötsligt började hon varva: kom in med en dummy, sen en fågel, sen ett par dummisar och därefter en fågel till.
Men jag hade på känn vilka det var som var ute och tränade så jag kunde tala om att deras vilt inte hade "rymt". Haha! :-)
Det var ändå skoj att se att hon inte bryr sig om vad som ligger ute: kallvilt eller dummisar. Allt hämtas in med samma fart och glädje. Ganska kul faktiskt!
Hörs!
Vi höll inte på med leksaker/bollar särskilt LÄNGE skulle det stå, tappade ett par ord där. /Åsa
SvaraRaderaDet känns som att Leia och Mocca är ganska lika... Leia är också väldigt förarvek( iaf när jag jämför med min terrier;-) och lugnar sig omedlbart jag blir passiv. Så jag tror att det ska funka, hon har inget intresse av att behålla grejorna, kommer antingen in med dem( leksaker) eller så lämnar hon dem ( dummies) och fortsätter nosa runt. Så jag har inte sett nåt ägarbeteende hos henne alls...
SvaraRaderaLåter bra! Jag tror det är lättare att träna en apportör som är ngt vekare än tvärtom. Och en retriever som är väldigt bytesmedveten blir ju lätt lite jobbig, när man ska träna avlämningar osv.
SvaraRaderaEtt tips är i alla fall att träna lite men regelbundet, inga långa pass. En valp tröttnar ju fort och då kan intresset flyttas till något annat. Risk att man då börjar lägga på krav/tjata.... vilket får omvänd effekt.
En förväntan på att få jobba är ju det optimala. Men inte så stor att hunden börjar stressa. En balansgång som inte är alldeles lätt och varje hund är ju unik. Det som funkar bra för mig och Mocca kanske funkar delvis för dig och någon annan. Men till viss del tror jag vi måste pröva oss fram och hitta det som funkar bäst för just vår hund.
Kan i alla fall säga att jag känner igen mig i både din och andras berättelser av hur ni tränar och vilka funderingar ni har. Jag var rätt stressad ett tag när Mocca droppade dummisar. När hon var sisådär 4-5 månader.... ;-)
Varför var jag det? Det kan jag fundera på i dag. Hon var ju en bebis! Inte kan man förvänta sig att allt ska sitta då? Men det är lätt att fastna i det som inte funkar och börja tro att det ALDRIG kommer att bli bättre. ;-)
Men det blir det ju! Som tur är blir jyckarna äldre och klokare. Precis som vi, förhoppningsvis. :-)
Lycka till!
Nej jag förstår ju att det är en period och att den kommer gå över... Men när man aldrig har tränat retriver blir man nog ännu mer stressad... Det är lite svårt att veta vad som är allvarligt och inte... Men det är ju som med barn, man tror att varje problem ska vara i evighet men allt går ju över... Skönt att höra att du känt likadant i alla fall, då vet man att det finns hopp!!
SvaraRaderaJa, absolut! Jag har ju en labbe sen tidigare, men stressade upp mig i alla fall. Har för mig att jag hade avtalat en tid med kennelmamman och att vi skulle titta på avlämningarna. Men sen fick hon förhinder så mötet blev inställt och efter det kom det andra saker emellan.
SvaraRaderaTiden gick och någonstans där började jag testa mig fram på egen hand. Fast det var nog mest en slump att jag hittade rätt. Jag prövade lite av varje och insåg plötsligt att det funkade och hur jag skulle göra.
Det roliga är ju att varje gång man hittar ett sätt att träna som funkar så blir man lite stärkt i sin roll som hundförare och vågar pröva sig fram lite mer. Det finns inga färdiga mallar för rätt eller fel, utan det bästa är nog att gå på sin magkänsla och se hur hunden uppträder och vad som funkar.
De instruktörer jag har tränat för har massor av bra idéer och tips, men jag sovrar en del och tar bara till mig det jag tycker passar mig och Mocca och skippar resten. Jag samlar guldkornen och får nya idéer som jag kan utveckla och anpassa så det funkar på det sätt jag själv vill.
Men det förutsätter förstås att man har hållit på ett tag och fått lite egen erfarenhet. När man är ny inom området är det nog en fördel att hålla sig till en eller ett par instruktörer och försöka lägga en grund så det inte blir "kortslutning" hos en själv eller vovven. ;-)
Du behöver i alla fall inte känna dig udda för att det inte alltid går på räls i träningen. Tänk vad trist om allt bara funkade på en gång! Vad mycket roligare det blir när man får kämpa lite och pröva sig fram och så småningom lyckas: då har både vi och hundarna utvecklats under tiden!
Vi hörs!
Ja, visst är det så!! Jag sörjer dock lite för det finns inte alla samma utbud av träningar och instruktörer här nere i Småland. Jag hoppas jag trivs med den killen som har lovat att hjälpa oss. Men som du säger måste man ju själv sovra det man tycker är bra och det är det jag inte kan riktigt inom det här området.. Men jag har ju som sagt en magkänsla och jag har ju annan hundträningserfarenhet, så jag får gå på det... Det är svårt att läsa sig till allt... Jag hoppas verkligen att jag kan vara med lite på den jaktkurs vi får av Anita i vinter/vår!! Sen har jag ju Kicki Evö inte så långt bort, hon har också lovat att hjälpa mig lite...
SvaraRaderaSom sagt, jag jobbar på och hoppas att allt löser sig...
Kicki är toppen! Hoppas du har möjlighet att träffa o träna lite med/för henne. Och grundkursen för Anita som alla valpköpare får, den är också suverän.
SvaraRaderaDet ordnar sig, skynda långsamt så blir det toppenbra!
Dags att sova!
Hej Lina =)
SvaraRaderaså himla kul o läsa din blogg! Ska bli så roligt när jag kommer i gång med Engla och får träna lite. Vi är mest i stadiet, passivitet och kontakt och lek med mej. Men det är roligt det oxå för man se framåt och vet att det leder någonstans...Ska bli så spännande och ha Leia med mina vildar kommer nog bli två lugna och bra studiedagar för mej ;)
kram