Efter den fina dikten...

...som ju var helt ohundig måste ju såklart ett hundigt inlägg följa... Så här kommer en liten recension av dagens träning.

Inspirerad av Åsas tips (kommentar på förra hundinlägget...) bestämde jag mig för att köra lite svårare terräng idag. Jag har ju kört en hel del dirigeringsträning, men fastnat i det här med höger och vänster och fastnat i fotbollsplanstänket... Nu började jag med att köra lite närsökssignalarbete. Jag la ut en minidummi när hon inte såg, kallade in henne på en linje förbi dummin och blåste stopp. Sen visade jag med handen "närsök höger alt. vänster" och blåste närsäkssignal. Det här har gått ganska knackigt sista tiden, men idag gick det riktigt bra. Jag var noga med vinden så att hon skulle få vind på den, det kan ha bidragit till framgången... Ändå kul att det funkade, körde ett par gånger.

Sen hittade jag ett snårigt område precis vid ett dike och vid en stig. Perfekt för ett linjetag. Jag började väldigt lätt, Leia fick följa med och lägga ut dummin och jag körde på kort avstång. Men det funkade bra så jag tog rätt snabbt ut avståndet. Tillslut fick hon gå genom snårig terräng, över en stig, hoppa över ett dike och åter komma in i ny snårig terräng. Det gick riktigt bra eftersom jag hela tiden hade samma målpunkt och hon därigenom hela tiden kom till känd terräng. Det enda som inte gick bra var när jag backade sista gången och tänkte att jag skulle skicka henne genom ett stort snår... Då väjde hon runt och jag fick stoppa henne. Jag bråkade dock inte med det utan klev framför snåret istället och då gick det bra.

Sen la jag ut två dummi på en kulle. Den här gången fick hon inte följa med utan fick sitta utom synhåll. Jag gick i en stor båge bakom kulle så att hon inte skulle gå i spåret. Hon såg mig dock när jag var uppe på kullen så hon visste vilket område hon skulle till. Första skicket körde jag på kanske 15 m. Det gick jättebra, trots ganska svår terräng även här. Sen tänkte jag skicka henne en gång till men då ville hon bryta av och söka istället (jag tror kanske hon hade fått vittring på den redan). Men jag stoppade och flyttade tillbaka henne på linjen och skickade henne på ett back-ut istället och då gick det faktiskt bra! Så det var skönt. Avståndet blev ju då ganska mycket kortare.

Hon var rätt mör redan efter det här men jag hade hittat ett så perfekt område att lägga ett sök i så jag var tvungen. Perfekta vindförhållanden, perfekt mark... Så jag la ut fem dummisar. Jag satt Leia utom synhåll, men hon hade ju såklart koll på att jag rörde mig ute i marken... Söket gick så jäkla skitbra!! Hon var lugn, fokuserad och följde upp vittringarna. Hon sökte av marken bra, trots att den var riktigt tungsprungen (heter det så?) med massa fallna träd, ris och stockar. Jag riktade in henne lite en gång och då sprang hon rakt ut på en dummi som låg nära så det blev verkligen toppen! Hon plockade in fyra stycken och då var hon rejält slut och hade varit så duktig så jag ville inte pressa henne till den sista. Jag fick vackert gå ut och hämta den själv, men det gjorde jag så gärna!!!

Här kommer en liten film när hon hämtar in den tredje dummisen:

Den dagen kan komma...

Den dagen kan komma då min kropp ligger vit på ett vitt lakan på ett sjukhus och läkarna fastställer att min hjärna inte längre fungerar.

Ge då mina ögon till en man som aldrig har sett en soluppgång, ett barns ansikte eller kärleken i en kvinnas ögon.

Ge mitt hjärta till någon vars eget hjärta bara givit honom ändlösa dagar av smärta.

Ge mitt blod till tonåringen som drogs fram ur bilvraket så att han får uppleva och se sina barn leka.

Ge mina njurar till en människa vars liv, vecka efter vecka, är beroende av en maskin.

Ta mina ben, varje muskelfiber och nerv ur min kropp och finn en metod som gör det möjligt för ett invalidiserat barn att gå.

Utforska varje skrymsle, ta mina celler om så behövs och odla dem så att en stum pojke kan heja på sitt favoritlag och en döv flicka höra regnet smattra.

Bränn det som blir kvar av mig och sprid askan för vinden.

Om ni måste begrava något, begrav då mina fel, mina misstag, mina svagheter och fördomar.

Ge mina synder åt djävulen och min själ till Gud.

Om ni händelsevis vill komma ihåg mig, gör det då genom ett vänligt ord till någon som behöver det...

Upprättshavare till denna dikt verkar vara okänd men den finns på www.organdonation.se.

Gå in där och klargör din åsikt!!

Tummen i ögat, rama in, stoppa in i lådan, visa vart skåpet ska stå...

... ja uttrycken är oändligt många. Till syvene och sist är det nog ungefär samma sak vi menar, det är när man upptäcker att hunden plötsligt inte alls är sådär vattenkammad och ordningsam och lydig och vek som man tänkt och trott, utan helt enkelt kan själv, kan bättre och skiter fullständigt i vad jag som matte säger... Eller ja, viss överdrift kanske, men det är ändå åt det hållet det lutar...

Jag har senaste veckan av olika orsaker varit svag och emlig och inte riktigt orkat engegera mig i vare sig hundträning eller vardagslydnadens fighter. Om det är denna svaghet Leia utnyttjar, eller om hon bara helt enkelt är understimulerad, eller om det har att göra med att hon faktiskt är 1,5 år och i sin sista könsmognad, eller om det är en kombination av allt detta, ska jag låta vara osagt, men tjafsig är hon...

Hon lyssnar inte när jag ropar, springer och far och äter allehanda skit hon kommer över... När jag läser gamla blogginlägg inser jag att det är exakt så här hon betett sig periodvis även tidigare. Skillnaden den här gången är att jag inte är det minsta bekymrad eller orolig utan mer konstaterar, "jaha, nu var det dags igen". Det gäller att samla ihop och få henne att fokusera, att bli tydlig med våra olika roller och att visa vilka saker här i hundvärlden som inte är förhandlingsbara... Vi kommer att komma ur det här i rätt läge, det är jag säker på, det är bara att vi ska ta oss dit.

Det är verkligen svårt att få till någon som helst jaktträning just nu. Mitt träningsgäng kan bara träna helger, och då jobbar ofta jag eller är bortrest. Jag kör lite grann själv på dagarna, men det blir nästan bara dirigeringar och stoppsignaler, viktigt i och för sig, men det suger att få träna på riktigt snart! Tror vi ska få till en träning på söndag, det längtar jag till!

Idag har jag börjat en liten miniprivatkurs i tävlingslydnad för några närmast sörjande. Riktigt roligt att hålla kurs och hjälpa folk igen, det är väldigt roligt att hålla kurs för människor som gör som man säger... Vi tränade på ingångar, sitta fot vid sidan, nedlägganden, kvarligganden och tandvisning. Duktiga var både hundarna och förarna!

Som grädde på moset blev jag rejält lydnadssugen själv igen, så nu har jag raggat upp en träningskompis till imorgonbitti så ska vi köra ett pass. Får se om vi även försöker oss på lite agility, det var extremt länge sen jag körde, men jag hade ju faktiskt tänkt att vi skulle försöka oss på även den sporten...

I skolvärden är det uppsats, eller projektplan, som det fint heter, som gäller... Vi kommer ju inte att skriva vår magisterexamen nu, utan gör bara en projektplan inför en ev. magisterexamen. Så vi ska tänka ut en studie och hur vi skulle göra den och skriva ner allt detta. Känns faktiskt ganska kul!

Imorgon jobbar jag, jobbar hela helgen för den delen. Hoppas det blir kul och lagom mycket att göra! Ha det gott!

Michael Jacksson, Spiderman, ninja och en tomte...

har alla varit här på besök i helgen. Man skulle lätt kunna tro att det är den här helgen Halloween infaller, men icke... Det är bara Axels oerhörda sug efter att ständigt vara utklädd som ger sig till känna. Den här helgen har han dessutom haft besök av sina sysslingar, Alfred, Wilmer och Elvira och lyckan var ju fullständig när även Alfred gillade att klä ut sig... Så det har varit en hel del olika kreationer...

I fredags ägnade jag hela dagen åt att ringa till olika sjukvårdsinrättningar. Att vara patient eller anhörig är helt sinnessjukt inser man, man bollas runt runt runt och man genomskådar olika lögner som personalen försöker sig på... Helt absurt!! Jag är ju som ni alla vet själv en av dem (personal) och när inte ens jag som vet hur allt i vården funkar kommer igenom så förstår jag ju att ingen annan heller kommer dit... Hur som helst, efter hundra vändor, samtal, telefonköer, telefontider och en och annan vettig människa så löste sig i alla fall allt tillslut. Precis lagom till att Björns kusin Jannica med familj stannade bilen utanför.

4 barn under 6 år, två hundar och fyra vuxna är en rolig och fartfull kombination! Det var inte så många lugna stunder precis, men jag tror alla hade en rolig helg! Axel älskar verkligen att ha besök av sina släktingar här!

I lördags var vi i Vimmerby, jag fick äntligen nya vinterskor shoppade till Axel. Rätt vad det är ligger det väl en decimeter snö ute när man vaknar, då är det inte så lägligt med gympaskor till dagis...

När alla hade åkt idag tog jag hundarna och gick en långpromenad. Jag la även in lite träning med Leia, först några markeringar och sen när vi kom till en fotbollsplan ägnade vi oss åt lite dirigeringsträning. Hon var välidgt duktig till en början, men så fort jag lägger på minsta störning (boll utlagd som hon inte ska springa till...) så funkar det inte. Då får jag korrigera henne och sen gör hon inget mer alls... Jag försökte det som Anita tipsade om, att öka dragningen på dit hon ska, men då blir det liksom som att hon helt glömmer störningen. Det är helt enkelt det som har den mesta dragningen som hon går till. Får väl finurla lite på det här, är det någon som har några spännande tips får ni gärna höra av er...

Nu är det snart sovdags, imorgon är en väldigt tidig morgon... Sov gott!!

Har äntligen fått tummen ur...

och har tränat lite hund! Det har ju varit svårt sista tiden eftersom jag var i Stockholm och sen har jobbat. Det märks att Leia inte mår riktigt bra när det blir långa träningsuppehåll, hon blir ännu mer vek, rädd och osäker. Och det är klart, en Ferrari mår väl inte bra av att krypa fram i stan:-)

Idag gick vi först en sväng i rejält jobbig terräng, tät skog utan stig. Sen la jag ut ett dummisök. Jag gjorde som Anita tipsade, jag vittrade in ordentligt vid varje dummi och gömde/grävde ner den. Leia hade ju grym energi i kroppen och sprang i 100 knyck till en början. Hon går i mitt spår när jag gör såhär så det gäller nog att mixa det med att kasta ut dummisar. Efter en stund sänkte hon farten och började jobba. 3 st kom in utan större problem, sen hade jag en puttedummi alldeles nära oss. Jag såg att hon fick vittring på den flera gånger men hon orkade inte följa upp den utan sprang bara förbi. Tillslut påminde jag henne med en närsökssignal och hon jobbade och jobbade för att hitta den. Tillslut var hon riktigt trött så jag gick ut också och letade, det ökade på frenesin i Leias sök! Och tillslut så orkade hon hålla koncentrationen hela vägen och minidummin kom in.

Nu var hon rejält trött och hade svårt att ta sig ut i området igen. Jag satte henne ner och tog själv en sväng i rutan. Sen gick hon ut snyggt igen med lagom fart och intensitet. Dock hade hon väldigt svårt att hitta den sista dummin så tillslut slängde jag ut en annan när hon inte såg. Och den hittade hon fint! Jag tror den jag gömt låg precis vid en sten så troligtvis fick hon inte alls vittring av den.

Jag hade tänkt att köra lite dirigeringsövningar också men jag hade en väldigt trött hund så det fick vara...

Nu sitter jag och läser vetenskapliga artiklar, snart blir det hundpromenad till dagis!

Det fanns en tid...

när jag jämt bloggade när jag satt på bussar fram och tillbaka... Det var ganska praktiskt, man slog ihjäl busstid och man fick bloggen uppdaterad med oväsentligheter. Nu är jag åter på bussen så här kommer ett meningslöst blogginlägg:

Ja, jag har alltså återigen tillbringat en helg norröver... Den här gången hade jag dock pälsklingen med mig, i allafall till en början. Vi var i Globen på Roxette i torsdags kväll. Att vara på Globen med nästan 10 000 andra (varav en svinfull, galen ryss som sedemera blev utslängd) var i sig en upplevelse. Att inse att den musik och sång man hört i åratal på radion faktiskt kommer från människorna på scenen några tiotal meter ifrån mig var en ännu större upplevelse. Och att få njuta av Marie Fredrikssons grymma röst var nog den allra största. Då gjorde det ingenting att man inte är det allra största Roxettefanset! Mitt bekymmer att det nere på parkett (där vi hade platser) bara skulle vara 16-åringar tog Björn genast ur mig med orden "vilka 16-åringar tror du lyssnar på Roxette? Vi är gamla nu..." Och det stämde ju!

Fredag och lördag tillbringades med långa hotellfrukostar, shopping, restauranger, bio och allmänt slapp tid. Mysigt och välbehövligt!

I lördags åkte Björn hem och tog hand om barn och hundar ( Axel hade sin vana trogen vaknat runt halv sex varje dag hos mormor och morfar och känner jag hundarna rätt så hängde de nog på vid den tiden.) Så jag misstänker att en viss lättnadens suck drogs på Elofsbacke när lugnet lägrade sig:-)

Själv åkte jag till Mimmi och Daniel i Uppsala där jag bjöds på fantastiskt god mat, kultur och trevligt sällskap. Det var bara Troy som inte var så glad att se mig (vi skyller på utbrändhet) men det löste sig efter några leversnittar som jag lägligt hade i fickan!

I söndags slog jag nytt stegrekord (är med i stegtävling på jobbet) med drygt 27000 steg. Mimmi och jag gick ner p stan, tog bussen och mötte upp Jessica och sen gick vi en rejäl runda på gamla sentimentala platser i Flogsta och Hågadalen. Åh vad jag längtade tillbaka till den tiden just då!!

Sen var Mimmi och jag värda sushi, äpplekaka, glass, godis, film och en smoothie... Man vill ju liksom inte riskera att tappa nåt gram:-)

Idag har det varit skola hela dagen, sista kursen innan examen började idag. Vi ska skriva en projektplan ( inför en ev. magisteruppsats). Jag och min skrivkamrat ska skriva om patientdagböcker på IVA, vinklat ur personalens synvinkel. Känns riktigt kul!

Imorgon är jag tillbaka på IVA igen, nu "på riktigt" och inte som student. Känns inte som nån jättestor skillnad...

Står just med bussen i Norrköping, hoppas vi kör snart, jag längtar hem!!!