rör sig i mitt liv just nu... Lite väl mycket alltså... Jag har kommit till det stadiet där jag varit förut, då jag hela tiden är dubbelbokad på saker. Det är en stark varningsklocka och jag ska försöka ta det lite lugnare så småningom...
Inatt hade jag en jättehemsk dröm som jag genast tolkar som dåligt mammasamvete... I drömmen skulle jag börja göra min praktik i Enköping och hade där lånat ett hus att bo i under praktiken. Jag skulle börja med ett kvällspass och hade då tagit med mig Axel och tänkt att han skulle klara sig själv medans jag jobbade, ungefär som jag tänker att hundarna klarar sig några timmar när jag jobbar kvällspass... När jag skulle gå var Axel helt hysterisk och ville inte bli lämnad och jag förstod inte alls hur jag skulle lösa det hela... Hundarna skulle vara instängda i ett litet grovkök och jag insåg precis när jag skulle gå att Leia ju inte skulle klara sig hela tiden alldeles själv... Samtidigt letade jag frenetiskt i huset efter en cykelnyckel för att ta mig till sjukhuset. Och samtidigt var jag hela tiden jättesen...
Imorgon börjar praktiken i Kalmar, det ska bli jättekul och jag hoppas det går bättre än i drömmen... Axel ska vara på dagis och hundarna med mamma så det borde ju bli bättre! Det värsta är att det ska ju bli en helvetiskt väder med massor av snö, inte kul att köra i det precis... Hoppas det inte blir så farligt som de säger...
I helgen var vi ju i Uppsala, eller i Kånkebo närmare bestämt. Björn kom och hämtade mig i Knivsta i fredags kväll efter några roliga dagar med intubation och ventilatorer och shopping såklart... På lördagen var Björn och jagade ( nej, inget skjutet den här gången heller...) och jag och Axel var hemma i Kånkebo. Vi var på hundpromenad och tittade på kojan och sen umgicks vi med Maria och Sandra som också var där... På kvällen var vi hos Mimmi och Daniel och Troy, vi hade fantastiskt trevligt och åt så gott så gott!
På söndagen var det dags för valpträff hos Anita och Jörgen. Vi började med att gå ut i skogen och lägga blodspår som sen fick ligga till sig. Under tiden tränade vi apportering med vilt. Det är så fantastiskt att se, fast man inte tränat nåt på vilt så sprang Leia rakt ut och plockade utan den minsta tvekan in kråka, knipa, gräsand (stooor...) och till sist en äcklig, slemmig kanin... Och kom direkt fram till mig så jag kunde ta emot. Så häftigt! En del av valparna var "vattenkammade" som Anita sa, en del behövde man ha tummen i ögat på hela tiden. Ni kan ju själva gissa vilken kategori Leia gick under... Medans de andra valparna glatt nosade intresserat på viltet högg Leia viltet och tuggade ganska frenetiskt när hon presenterades de olika fåglarna.... Men Anita sa att hon var fint i hand och att hon skötte sig bra, så jag är otroligt stolt över min lilla svarta!
När alla provat på gick vi och tog blodspåren och även det gick jättebra. Hon spårade fantastiskt noga och i precis lagom takt. När hon kom fram till klöven högg hon den direkt och tuggade och tuggade och tuggade... Benflisorna flög...
När alla hade gått sina spår gick vi tillbaka till huset och fick fantasktisk god soppa och bröd kombinerat med goda råd inför vinterns träning. Vi ska nu lägga fokus på avlämningarna och Anita visade lite hur man kunde göra. Jag har provat lite med Leia och det har gått jättebra. Det som jag har otroligt svårt för är att inte berömma när hon släppt apporten, jag vill gärna belöna släppandet. Men det är ju bärandet och fasthållandet man ska belöna och sen vara tyst när man tagit apporten. Svårt svårt men så självklart! Ska bli kul att se hur det går!
Sen var det en lååång resa hem för mig, jag trodde aldrig att jag skulle komma fram... Men fram kom jag och det blev sen en tidig kväll. Nu ligger jag och tittar på ett roligt program om curlade barn som ska klara sig själva. Vilka sjuka föräldrar det finns, det är ju helt otroligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar