... har börjat igen! Det känns skönt att det är igång igen och man får lite rutin på dagarna. Man inser att man haft det bra ganska länge när man är superstressad av att ha en tid att passa på morgonen, trots att den är halv tio... Vi har haft många lång sköna mornar... Men det gick, vi var i tid till dagisinskolningen. Det här var tredje dan, vi gick torsdag fredag förra veckan också. Jag har varit med hela tiden men imorgon ska jag lämna för första gången. Det märks att Axel är helt medveten om vad det är för ställe han är på, han håller järnkoll på mig precis hela tiden! Så vi får se hur det går imorgon, lite gråt och tandagnisslan får vi nog räkna med. Det är ju gruppinskolning så det är 5 barn som skolas in samtidigt. Alla barn verkar trevliga så det kommer nog att bli en bra grupp. Axel är äldst av de som skolas in nu, det är rätt skönt.
I helgen har vi varit på bröllop i Uppsala. Det var min gamla arbetskompis Emma som gifte sig. De var så fina och det var jätteroligt att få vara med när de blev man och hustru! Jag har nu kommit upp i den åldern att jag faktiskt tycker att det är något speciellt, jag har insett att det är en väldigt stor skillnad på att vara sambo eller att vara man och hustru. Och jag är inte ens förlovad...
Så här fina var vi på bröllopet...
Axels 2-årsdag har också kommit och gått! Kalaset hade vi här i ondags, den 6/8, eftersom han har så hemska föräldrar att de reser bort på hans födelsedag... Vi hade getosttoasts och blåbärstårta och hela släkten var här. Axel fick massor av superfina presenter, bl.a en trehjuling av mormor och morfar och Duplolego av Ninna. Allt var mycket uppskattat! Mänga fina kort har han fått i brevlådan också, det är så roligt att så många tänker på honom!
Vad kan det vara??
1,2,3 blååås!!
Nu ska jag lägga in lite kort och sen gå och knoppa!
Är det verkligen så stor skillnad mellan att vara gift och att vara sambo?
SvaraRaderaAtt gifta sig verkar jobbigt, och om man skippar arrangemanget och bara fixar det juridiska så råkar man ut för att halva släkten blir sur.
Att skaffa barn och villalån var mycket enklare.
Eller är jag bara tråkig och oromantisk? :-)
Åsa och jag är förlovade. På något sätt känndes det som mer angeläget än giftemål. Att förlova sig är ju lite att vi lovar varandra att finnas för varann.
Jag har inte heller tyckt det är nån skillnad, fram tills nu... Jag vet inte varför, men jag tycker det är stort att bli man och hustru! Hör bara vad fint det låter...
SvaraRaderaJo, iofs låter det bra. Och om inte annat så blir det så attans mycket enklare och referera till sin bättre hälft.
SvaraRaderaAtt kalla Åsa min flickvän känns fånigt efter mer än tio år och två barn. Oftast blir det "min Sambo", men det känns också lite som en ekonomisk konstruktion, lite som när man delade lägenhet med en kompis när man pluggade på universitetet.
Att kunna få referera till Åsa som "min fru" skulle nästan vara värt att gifta sig för bara det.
Precis!! Jag har försökt någon gång med "mitt barns pappa..." men bara trasslat in mig ännu mer... Så visst skulle det vara enklare... Det blir också enklare rent lagligt, man slipper krångla med skrivna papper och testamenten om vem som ska ärva... Som det är nu skulle ju Axel ärva Björn om något (ve och fasa!!) skulle hända honom... Och jag skulle få lösa ut Axel från huset... Hmm...
SvaraRadera