Sjuka barn

"- Axel, jag kör twinsen till mormor sen när jag ska jobba.

-Ok.  Jag stannar hemma.

Oscar:

- Men jag vill också va med twinsen!

- Det får du.

- JAA! Elin, Elin,  vi får va med twinsen!!!

Ibland är det lätt att göra barnen glada😆

Takboxen är just avplockad.

Vi satte på den inför sommarens tältsemester på Öland. Sen har vi inte hunnit ta av den.

Tittar på bilen som är helt gulgrå av smuts efter gårdagens kostigar. Säger till Björn:

-Vi borde passa på att tvätta bilen idag.
- Ja. Du kan ta mitt tvättkort.

Han hämtar kortet.

- Här. Jag tror det är laddat.
- Ok.

Jag ser på Björn med bedjande ögon.

-Jag tycker att tvätta bilar är mansgöra.
- Nej åk du. Jag kan stanna här och göra kvinnogöra i såna fall.

Skit också. Men bra blev bilen iaf😆

Åh herregud. ..

Senaste inlägget är 10 dagar gammalt! 10 dagar,  jag som ska bli seriös i mitt bloggande nu...

Jag läser allt fler bloggar nuförtiden. De flesta bloggar är ju lite mer seriösa än min, jag har en salig blandning av ultrafeminister, kändisar och tvillingmammor som bloggar om bebisscheman och träning på min läslista. Knappt några hundmänniskor konstigt nog... Min absoluta bloggfavorit är Malin Wollin som också skriver en del krönikor i aftonbladet. Älskar henne humor! Om jag kunde länka hade jag gjort det men det kan jag inte i appen.

Jag är just hemkommen efter ett dygn på vägarna,  på Kentkonsert i Örebro, hos brorsan med familj och till sist lite outlet shopping.  Mamma var med som kartläsare. När vi kört nästan en timme och borde varit framme vid outleten men inte kände igen oss tittade hon på kartan.  Då var vi 44 minuter ifrån outleten. När vi startade från Örebro hade vi 45 minuter till samma ställe.  Jag förklarade att vi INTE kunde åka tillbaka dit nu. Hon förklarade att hon var SÅ besviken och såg genast ut en väg vi kunde gena över. Jag insåg att jag inte hade nåt val. Genvägen började som smal asfaltsväg, övergick i grusväg,  blev en kostig och tillslut åter en fin väg.  På outleten köpte jag ett par byxor som jag hoppas Elin kan tänka sig. 49:-. Plus 44 minuters bensin.

Känner mig helt deprimerad...

Fet, kladdiga ögon, trött, sliten, grinig, sur, slö och eländig.  Trumpjäveln har vunnit valet, ute är det isgator,  billåsen fryser igen och den nyss med 18 000:- påkostade bilen har nu mage att kräva nya vinterdäck.

Sen kommer jag på att jag ska jobba natt. Och då vet jag att det kommer bli bättre... Bara dessa eländiga nätter är över så blir jag glad igen. Iaf gladare. ...

40-årskris? 

När jag var liten...

... och hade som allra allra roligast... När vi skrattade så vi skrek, vi kiknade och vi hade så roligt som vi aldrig nånsin hade haft förut och troligtvis aldrig skulle ha igen i livet. Då sa alltid mamma :
"Sluta nu, innan nån blir ledsen och börjar gråta".

Det där förstod man aldrig. Vadå gråta, vi leker ju och har roligt?? Jag minns inte de gångerna vi fortsatte med vår roliga lek. Grät vi då? Antagligen.

Det jag vet nu är att orden är mina. "Sluta nu innan nån blir ledsen"

Mitt i leken, mitt i skriken och skratten. Sluta nu. För jag vet att 15 sekunder senare gråter minst ett barn. Troligtvis 2. Ibland 3.

Undrar när man börjar förstå sånt. När har man blivit så gammal?

Till och med doktorn...

...tyckte synd om mig. Han ordinerade antibiotika, godis och soffläge.

Som vuxen är man inte alls pigg när man får såna här infektioner. De stackars barnen brukar man torka ur ögonen på och sen köra på som vanligt med. Stackars barn. De ska också få ligga i soffan och äta godis nästa gång de blir sjuka...

Jag har dessutom fått sjukskriva mig från jobbet. Första gången sen jag var gravid för 5 år sen. Nu tycker man synd om de stackars kollegorna som får ta mitt pass. Höstlov och allt... Men jag är nog inte patientsäker inatt...

Visst förstår jag...

... att jag nog borde resa mig och gå ut i köket. Viskningarna,  skratten, gallskriken av förtjusning i kombination med att kranen stängs av och på med jämna mellanrum gör att man anar oråd... Men de är sams,  de har roligt och ingen verkar sväva i livsfara. Alltså ligger jag kvar i soffan under filten med min kaffekopp.

Jag har varit en så sjukt bra mamma idag. Nästan som en förskolepedagog. Började med utevistelse. Trots ösregn blandat med snö som båda flög på tvären. Trots att allt blev genomsurt.  Trots att hunden inte ville annat än att gå hem igen.

Omedelbart efter hemkomst pysslades det. Halloweenpyssel.  Barnen var överlyckliga. Mamman överstressad över lim som hamnade överallt där det inte skulle vara och över att det inte hamnade där det borde vara. Mamman stressade också över att barnen ville göra gröna huggtänder. Förklarade vänligt men bestämt att huggtänder är vita. Herregud, man kan inte pyssla hursomhelst. Det räckte med att Axel envisades med att göra röda ögon. Psykbryt. Jag godkände de röda ögonen mest för att jag själv har ett rött öga idag. Se bild nedan.

Därefter pedagogisk lunch . Därefter städning och undanplockning av lunch . Sen bak av cupcakes. Från mix. Lagom avancerat och mycket gott. Nu är jag slut som pedagog och barnen roar sig själva.  37 minuter tills Björn slutar. I will survive. Rött öga till trots.

Tydligen är det bloggen...

...som prioriteras bort nu när jag blivit karriärist.  Någonting måste man ju såklart prioritera bort numera, nu när man jobbar heltid och roterar och jobbar treskift och helger och kvällar och nätter och ja herregud vad man jobbar. ... Det gör man faktiskt. Just nu är det hektiska veckor. Det är väl kanske det som är ett av de stora problemen också med att jobba såhär. Jämnt uträknat blir det väl ungeför 4,5 pass per vecka. Så jämnt jobbar man ju dock aldrig. Ena veckan jobbar jag 24 timmar. Veckan efter jobbar jag 5 nätter och får drygt 50 h. Och lyckas man då lägga ett par veckor med mycket timmar på raken så är man rätt slut.

I fredags var jag döende. Rörigt på jobbet, ett uppvak som inte gick att stänga, patienter som forslades än hit, än dit, ingen som kunde lösa av mig eftersom planen är att uppvaket SKA stänga på eftermiddagen på fredagen och hit och dit och fram och tillbaka. Dessutom,  halsont, huvudvärk , ledvärk och klenhet.  Döende. Jag gjorde det dödsdömda, jag handlade fredagsmyset INNAN jag hämtade barnen på förskolan. Man kan aldrig vara så säker på att träffa en fröken från förskolan på affären som då. Och man beslutar sig i förväg för att INTE trassla in sig i olika lögner om varför man är på affären och inte har hämtat barnen. Man intalar sig att denna fröken kanske var ledig och inte ens vet att barnen är kvar på förskolan. Ja ni förstår... Just den här gången gick det bra. Men jag vet att jag riskerar samtal, anmälan och i förlängningen avstängning från förskolan. Typ. Jag vet det. Men vissa dagar känns det lätt värt det jämfört med att handla med två trötta barn...

I fredags var en sån dag. Jag undrade hur jag skulle överleva helgen med en mansförkylning. Själv med alla barn. Med basketcuper,  gympaträningar och allt därtill. Sen sov jag 11 h i sträck. Blev frisk och åkte med tre barn på basketcup. Blev stolt över  10-åringen som var en basketstjärna! Blev stolt över ena 4-åringen som överlevde att kullerbytta sig ner för alla trapporna i sporthallen. Och blev stolt över den andra 4-åringen som klarade att springa upp och ner i samma trappor utan att ramla.

På kvällen mys med Peruanen.  Hon bjöd på mat och promenad. Kan ev ha varit malet marsvin. Men jag vet inte.

Sen sov jag 10 h igen. Och sen körde jag Gränsöpromenad med bästis,  hund och 4 barn. Och alla barn var fantastiska och snälla och glada och gick och gick och gick och klättrade och lekte såsom man tänker att barn ska leka i skogen. Grymt.

Idag har jag jobbat igen. Och är lite döende igen. Förkyld och nackspärr fast i skulderbladet. Nu ska jag sova 10 h igen. Och bli frisk. Och låsa upp mina skulderblad.  Klick!