För första gången ...

var jag ledig en "tjejkväll ". Tjejkväll är något lätt suspekt som Västerviks handel erbjuder ett par gånger per år, det innebär i princip kvällsöppet, bra rabatter och extremt mycket folk!

Det hängde på en ganska skör tråd att jag tog mig dit. Det började med att 10-åringen ( som jag vanligtvis får muta för att gå på stan) grät för att han inte fick följa med. Därefter började båda 4-åringarna gråta för att de inte fick följa med. Sen grät de för att de trodde de skulle vara ensamma hemma eftersom Björn inte kommit hem från hundpromenaden än.  Sen höll jag på att börja gråta för att Björn aldrig kom hem. Jag tänkte att det är nog inte värt det....

Men oj vad det var värt det. Jag glömde genast de gråtande barnen och shoppade 4 plagg i första butiken. Sen shoppade jag jackor, skor och annat smått och gott. Med jämna mellanrum skickade jag mess till Björn. "Ja eller nej?" "Sko nr 1 el 2?" Varje gång svarade han rätt 😆

Nu är jag hemma hos ogråtande och sovande barn. Och har firat shoppingframgångarna med en Heineken. Skål för mig!

Nu sticker jag ut näsan...

Och i och med detta kommer alla att bli sjuka igen om ca 1 dygn... Men jag gör det ändå. Tror vi har rekord för en lång tid tillbaka... Vi har 10 dygn i sträck utan sjuka barn! Halleluja!! Vitaminerna som tvingas i ett barn, och äts med glädje av de övriga två och vitaminerna som delas ut även till oss vuxna hjälper! (Nej, jag vet att de inte hjälper egentligen, men vi kan väl låtsas?? Placeboeffekten är tydligen stark här...)

I helgen som var skulle Björn springa Lidingöloppet. Från början skulle vi har en mysig helg hos våra finvänner i Knivsta, Björn skulle bara springa ett litet lopp, vi kunde följa med och ha det mysigt på Lidingö. Solen skulle skina, vi skulle promenera runt och alla barn skulle vara glada. På söndagen hade jag hittat ett lämpligt elitprov i Vallentuna som jag och Leia kunde starta på och Björn och alla barn kunde ha haft en mysig dag där med oss i skogen. Efter 3 veckor i sträck med sjuka barn, alldeles för lite sömn, Björn som varit magsjuk och hunden som varit skadad kändes det inte alls mysigt längre... Planen ändrades... OM Björn blev frisk fick han åka upp själv, jag ORKAR inte dra upp alla sjuka barn, jag LIDER hellre här hemma än där...

Sen fick vi typ 2 dagar där alla var friska. 2 nätter när vi fick sova, om än inte i ett sträck så banne mig nära på. Och plötsligt kändes det så där mysigt igen! Klart vi skulle följa med!

Sen började jag studera Lidingöloppet lite närmare. Eller närmare bestämt möjligheterna att ta sig till Lidingöloppet från Knivsta med 3 barn och en hund. Även tidsåtgången studerades och beräknades till att jag skulle ha ett glatt humör och vara en bra mamma på resande fot i ca 12 timmar. Och att vi skulle komma tillbaka till Knivsta runt 21.00. Och då var det återigen omysigt. Så Björn fick trots allt åka iväg själv och springa det lilla loppet. Jag och barnen var kvar i Knivsta och hade det exakt sådär mysigt som jag önskade. De stora barnen var ute hela dagen på Pokemonjakt. Aldrig har väl barn spenderat så många timmar på gym som de gör nu... De små barnen fick gå på picnic, gräva upp potatis, plocka äpplen och göra egen äppeljuice. Till middag fick jag den godaste grillade entrecoten jag någonsin ätit (kanske också den första, men det var nog också det godaste grillade jag någonsin ätit, alla kategorier...) och barnen somnade sött strax efter 19. Björn kom hem en timme senare, med pannbenet tjockare än någonsin och en fin medalj runt sin hals. Well done!

Jag var dock rätt nöjd med att anmälningstiden till elitprovet hade passerat när jag fick livsanden åter, det kändes alldeles lagom att bara åka till nästa kompis i Knivsta och fika innan vi brassade hemåt... Ett elitprov med 3 barn och en ledbruten man hade nog inte varit optimalt.

Är mitt inne i nattvecka på jobbet och återigen förbannar jag mina arbetstider lite. Eller jag förbannar egentligen allt och alla när jag jobbar nätter. Inget tålamod, allt är alla andras fel och det är synd om mig. Synd om mig för att jag inte orkar hinner träna, synd om mig för att jag måste åka och handla och gå med hunden (fast det är egentligen det enda jag vill för jag orkar ändå inte vara hemma och lägga barnen), synd om mig för att jag inte hinner pussa barnen god natt och allra mest synd om mig när jag väl ska åka... Sen när jag väl kommer till jobbet skärper jag mig och sen går det ganska bra...

Denna träningsvärk alltså...

It's killing me! Jag skriker varje gång jag ska sätta mig, jag går baklänges ner för trappor och jag känner mig typ influensasjuk för det värker i hela kroppen. Även om låren utan tvekan är värst. Kettlebell is da shit!

Idag har vi inlett en ny epok i vårt föräldraskap. Vi har ju i flera år letat lämplig fritidssysselsättning för äldsta avkomman men inte riktigt hittat rätt. Nu ska han bli tennisproffs. Det känns ju rätt bra eftersom det är en sport som det finns pengar i. Jag kan förhoppningsvis leva på detta om några år och slipper på så sätt undan att jobba kvällar, nätter och helger.

Innan första träningen idag lärde jag honom allt jag kunde om denna ädla sport. Baslinje,  nät, forehand och backhand. Han glömde baslinjen när tränaren frågade honom men det andra gick bra. Förutom att jag inte tänkt på att de skulle ha ett rack med sig också förstås. Men det gick att låna som tur var. Be aware Lancelot och Elliot! Här kommer Axelot! Vi letar nu lite löst hus i Florida för att få till bra träningsmöjligheter året runt för honom. I hallen hängde en avhandling på anslagstavlan. Den hette "Är du en bra tennisförälder? " Antar att det är sånt den handlar om, att satsa på sina barn och så...

Läste ett inlägg om pyjamas...

på en annan blogg. Måste därför hylla mina byxor som jag levt i senaste veckan (efter att shortssäsongen tog slut). Dock inte att förväxla med pyjamas eftersom de inte är pyjamasbyxor. De kan måhända se ut som pyjamasbyxor.  Och de känns definitivt som pyjamasbyxor. MEN! De är INTE köpta på en pyjamasavdelning utan bland byxor på en vanlig klädavdelning. Därför kan man ha dem, alltid. Idag tex hade jag dem när jag handlade. Och till jobbet. Och nu i soffan. Som snor ungefär känns de. Helt ofattbart mjuka och gosiga. Jag älskar dem.

Hela veckan har varit eländig. "Är barnen fortfarande sjuka" frågade nån? Nej men igen...  Helt galet. Tror det är 4:e sjukan sen vecka 28. Först Elin med krupp from hell. Mormor vabbade. Sen en ledig dag med halvfriska barn. Sen blev Oscar svindålig. Mormor vabbade. Och sen vabbade hon igen och igen. Tack gode gud för en pensionerad, pigg och snäll mormor.

Barnen gråter efter mormor så fort de blir sjuka. "Mormor måste komma och ta hand om mig"... Jag ser det som ett gott tecken.

Att jobba natt är verkligen bland det värsta jag vet. Mår dåligt psykiskt flera dagar innan och är stressad att jag inte ska kunna sova.  Att gå och jobba natt när barnen är svindåliga är fruktansvärt. Att lämna Björn som ska jobba dagen efter och inte veta om de alls kommer att få sova. Att veta att de kommer vara uppe och inhalera och medicinera och torka kräks natten igenom. Det är jobbigt när man är två,  jag skulle aldrig fixa det själv. Men Björn är en superhjälte när det gäller nätter och sjuka barn. Så det går bra... Men jag lider än värre.

Jag börjar bli så himla sugen på att prova andra arbetstider. Att alltid vara två hemma efter jobbet, att kunna hjälpas åt med aktiviteter,  hundpromenader och att kunna ge varandra tid att träna och göra saker. Jag har ju aldrig någonsin jobbat annat än på schema så jag vet inte hur det skulle vara. Eller skulle man vara så slut på kvällarna av att gå upp tidigt varje morgon så man ändå inte orkar nåt? Sugen är jag,  synd att det inte finns IVA som endast är öppet måndag till fredag, 8-17.

På jobbet har det varit informationsmöte om den förlängda sommarstängningen.  Som jag i och för sig tycker är en sanning med modifikation. På sommaren har man framförallt nerdraget på den verksamheten man kan planera,  kirurgi och ortopedi. Man opererar mindre och det blir färre patienter på avdelningarna helt enkelt. Det man nu gör är att dra ner mängder av vårdplatser på medicinavdelningarna. Medicin har i princip hela sitt intag oplanerat, patienterna kommer dit för att de är akut sjuka. De har alltid redan nu fullt och överfullt. Var ska dessa patienter ta vägen? Jag förstår verkligen inte det här?

Det jag framförallt saknar i debatten som förs är också hur landstinget ska få personalen att stanna?? Det är långt ifrån bara pensionsavgångar som skapat den här situationen,  personalen väljer helt enkelt andra arbetsgivare. Det finns arbetsplatser i Sverige som inte har en sjuksköterskebrist. Som tagit personalen på allvar,  lyssnat och förändrat situationen. Här förs ingen dialog alls är min upplevelse.

Nog om detta.  Hundpromenad, dusch, fredagsöl och fredagsmys coming up!