Om att vara vild och vacker eller ovild och räddhågsen..

Det är inte ofta jag har skrivkramp eller har svårt att få mina tankar på pränt men det har jag idag... Gör ett försök...

Leia har alltid varit väldigt vek. Hon har alltid varit extremt följsam, stadig och lugn vid min sida. I hela hennes liv har jag jobbat för det här. Det har varit praktiskt. Hon var väldigt duktig som unghund, lättstyrd och samlad. Verkligen i boxen kan man säga. Hon har utvecklats till en perfekt sällskapshund som alltid finns vid min sida utan uppmaning när det kör ihop sig, som alltid alltid går lös, som är rädd för harspår, som hellre skulle dö än hälsa på en annan hund och som inte längre vågar gå på våra hala golv. Hon har utvecklats till en hund som i träningen hellre inte gör någonting alls istället för att göra fel. Man kan säga att vekheten sista månaderna eskalerat till något som inte längre är övervägande positivt utan mer negativt.

Just i träningen är väl där jag sett det längst. Minsta lilla osäkerhet, minsta lilla irritation från mig, så la hon av. Helt och hållet. I de situationer där det var mycket pådrag, skott, vilt osv löste det sig ändå eftersom hennes från början stora jaktlust tog över. Men i andra situationer la hon ner sig.

Senaste tiden har jag haft stora problem vid nästan varje träningstillfälle. Så fort någonting har gått fel, det behöver inte ens vara en korrigering utan bara ett litet missförstånd, så har jag inte kunnat lösa upp henne igen. Jag har gjort övningarna lättare och lättare, jag har varit tydligare och tydligare. Tillslut har vi varit nere på valpövningar igen... Och där någonstans på vägen har jag ledsnat lite grann... Jag har så lite egentid, mina få träningstimmar är så mycket värda för mig. Att längta till en träning och se fram emot en övning för att sen inte kunna köra någonting alls har gjort mig så besviken. Och det har ju såklart blivit grädden på moset...

Jag kände att jag behövde lite nya ögon på oss, någon som varken känner mig eller Leia sen tidigare. Mina träningskompisar pratar sig varma om sin Tränare och sagt och gjort, i lördags följde jag med. I 2,5 timme åkte vi bil och när det var min tur fick jag snabbt berätta om mitt problem. Jag sa bara att hon var vek och att jag var less på att alltid göra allt till bebisövningar.

Pipan fick jag lämna i bilen och en hund till plockades fram. Leia hoppade ur bilen på mitt kommande och intog sin plats vid min sida. Vi gick ner till markerna och började med att lägga två dummisar vid grinden. Gick sen vidare in i området och en markering slängdes framåt. Leia hämtade den och skulle sen skickas på dummin vid ingången. Alltså en dummi som hon varit med att lägga ut och hon hade gått sträckan förut. Det fixade hon inte. Lämnade min sida och gick några meter och vände sen om och ville ha hjälp. Det fick hon inte utan den andra hunden fick plocka in den. Vi gick vidare och gick över ett litet lågt staket. Tränaren sa till mig att inte säga nåt till Leia utan att bara gå över. Jag gick över, Leia stannade. För att jag inte sa hopp. Alla andra gick över och vi gick upp i skogen. Leia satt kvar. Vi slängde ljudliga, roliga markeringar till den andra hunden. Leia satt kvar. Ända tills jag hjälpte henne genom att ropa. När hon kom var hon otroligt låg och osäker.

Vad Tränaren sen sa var så otroligt mitt i prick alla mina känslor jag haft om Leia. När vi diskuterade insåg jag hur allt har eskalerat och hur jag påverkar och hjälper henne i varje situation genom hela livet. Jag insåg att hennes fina fotgående i själva verket är ett sätt för henne att totalt stänga av omvärlden. Jag insåg att hon inte gör en enda sak utan att jag säger till henne. "Om hon kunde skulle hon inte ens andas utan att du gav henne kommando". Nej. Precis så är det. Och hur kan jag då förvänta mig att hon ska kunna ta initiativ på träning när hon inte är till 100% säker vad jag vill?

Jag fick inte göra någonting mer hos Tränaren. Och jag behövde inte betala någonting. Men jag fick väldigt mycket att tänka på. Och vi fick läxa tills nästa gång. För hon får en chans till för Tränaren. Sen är det kört...

Läxan började vi med direkt. Den går ut på att skita i Leia. Typ. Och på att få henne att jaga igen. Att koppla på näsan, att våga söka, leta och leva! Jag lägger ut små sök och sen går jag promenad. Inga kommandon, inga krav. Bara massa kred om hon plötligt hittar nåt! Och gör hon inte det går vi promenad tillbaka. Hon märker inte om hon misslyckas. Bara om hon lyckas. Och vi slänger bollar och dummisar och skjuter med apportkastare och hoppas att hon ska knalla. Än har hon inte gjort det. Men jag märker ett intresse som inte fanns där förr. Hon har börjat vakna och ta in världen känns det som. Hon uppmanas att jaga katter. Jag låter henne aldrig gå fot längre, kommer hon in vid min sida kör jag in vagnen vid sidan så att hon inte får plats. Så att hon själv måste möta världen och upptäcka att hon fixar det. Och det gör hon. På bara några dagar har hon växt otroligt! Hon tar för sig och vågar ta lite plats. Hon vågar gå på det hala golvet och komma och hälsa när man kommer hem. Hon vågar till och med ligga kvar även om man puffar på henne med foten, något hon skulle flugit i luften av innan.

För mig är det en märklig känsla att inte korrigera och styra henne. Men en ganska skön känsla när jag ser att det funkar. Diskussionen med Axel idag var också rolig. "Jag har börjat en ny träning med Leia. Vi ska träna henne i att vara busig..." Han gillade det i alla fall. Och jag gillar det jag ser än så länge. Det är ju egentligen en busig hund jag vill ha. En busig hund som går att styra om busigheten går överstyr. Är det för mycket begärt?

"Nu är det väl ändå dags...

för en till?? Hur gammal är Axel nu igen? Fyra? Ja men då får ni sätta fart!! Annars blir ni för bekväma!! "

Känns orden igen? Andemeningen?

Ja, det är dags. Det har varit dags i många år. Vi ville ha ett syskon till Axel när han var två. Men så blev det inte. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

"Jag vet ett par som försökte bli med barn i många år. Och sen, när de väl bestämt sig för att adoptera/göra provrörsbefruktning/etc, så visade det sig att hon var gravid!! Så slappna av istället! Det kommer när det kommer"

Ok. Det är alltså vårt fel... Vi kan inte slappna av. Men inte en enda studie visar på att det finns någon sanning i dessa påståenden. Men slumpens lyckträffar är det som det pratas om såklart!!

Att vara ofrivilligt barnlös eller som i vårt fall, en sekundär barnlöshet är en oerhört pressad och stressande situation. Samhällets normer gör gällande att man ska skaffa barn när man lever i ett förhållande och samhällets normer säger också att man ska skaffa barn nummer två snabbt därefter. Jag förstår att det är så. Men trots det vreds kniven om varje gång någon deklarerade hur "dags" det var. Och hur dåligt det var för Axel att vara ensambarn för länge.

Så jag ber er med detta inlägg att tänka er för en extra gång ibland. Tänk på att det ni säger kan såra så mycket mer än ni kanske någonsin kan förstå.

Och jag hoppas också att detta inlägg gör att fler vågar vara öppna med detta problem. Jag vet själv att det var en ganska effektiv samtalsdödare om man på frågan "är det inte dags snart" svarade "jo det har varit dags i flera år men jag blir ändå inte gravid". Folk kommer liksom av sig och jag tror att de nästa gång tänker ett extra varv.

Att drabbas av sekundär barnlöshet (att inte kunna bli gravid igen efter första barnet) var en stress i sig. Då hade jag ändå en fantastisk familj, vi var liksom redan en hel familj. De som drabbas av ofrivillig barnlöshet från början sitter i en än värre situation. Och min känsla där är att de utsetts för ännu mer frågor, ännu mer påtryckningar. Så återigen ber jag er. Tänk en gång extra!

Tror jag skrev för ett tag sen...

om hur galet intensivt det var... Jag hittar inte inlägget nu men jag minns att det kändes så. Nu kan jag inte annat än fnissa lite åt mig själv. För NU är det intensivt!!! My God! Jag trodde faktiskt att den jobbigaste perioden var de första månaderna hemma. Och det var det nog i och för sig, det var jobbigt på ett annat sätt än vad det är nu. Mer stessigt och mer pressande. Nu är det bara hysteriskt...

De är verkligen ÖVERALLT!! Högt och lågt! På alla stolar, på alla bord (om man inte hinner stoppa dem). De drar ut, de stökar till, de kastar alla saker omkring sig. De kör race med sina gåvagnar och skriker av skratt, de åker Bobbycar, de slåss om gungkaninen, de slåss om att stå på pallen vid diskbänken, de slåss om varje liten leksak, de jagar varandra genom tunneln, de klättrar upp och ner på sina stolar vid sitt fönster, de klättrar upp och ner på toan och spolar spolar spolar, de häller ut alla tvättlappar över hela toagolvet, de drar ut alla pocketböcker över vardagsrumsgolvet, de sprider ut kastruller och lock över köksgolvet, de bygger klosstorn och rasar dem, de har åsikter om huvuvida man ska åka vagn, hur man ska åka vagn, vilka vägar vi ska gå och de gallskriker varje gång de ser mormor och morfars hus.

Gallskriker ja... Jag läste någonstans att man i den här åldern har i genomsnitt en konflikt med barnet var tredje minut. Jag minns att när Axel var liten så läste jag också det och kunde inte alls förstå det här... Nu förstår jag. Och nu har jag två barn. Och de hamnar också i konflikter med varandra. Och med sina gåvagnar. Och med trösklarna. Så jag skulle väl vilja säga att vi i huset har ungefär en konflikt var tredje sekund kanske. Och ja. Det tär lite på öronen ibland. Och på tålamodet ibland.

Och jag börjar inse att det största problemet med barnens hetsiga temperament är att mitt eget temperament är exakt lika hetsigt...

Men! Vi konflikterar inte bara! Vi har oftast väldigt roligt på dagarna! Det är så fantastiskt nu när de verkligen börjar förstå så mycket. Jag förundras varje dag över hur de utvecklas och hur de förändras. Och att se hur fantasktiskt roligt de har med varandra gör att mitt hjärta smälter och sväller över alla breddar! Älskade älskade ungar!

Ibland på promenaderna...

ser jag plötsligt hur Leia blir otroligt stressad. Stressad och livrädd. Hon går slickad vid min sida, svansen mellan benen och tittar sig hysteriskt runt om i skogen. Detta är alltid på kvällen, jag blir alltid lika panikslagen och livrädd. Jag inser ju att Leia inte är så rädd för våldtäktsmän och mördare utan jag har antagit att det varit något annat djur. Typ vildsvin, varg eller björn. Ja, det här är ju på gångbanor i villaområden då. Men uppenbarligen finns det sådana här farliga djur här eftersom Leia blir så panikslagen. Jag brukar skärrad ta mig från platsen med raska steg.

Idag såg jag att Leia stod och nosade i ett spår. Jag såg henne bli låg, svansen mellan benen och öronen slickades bakåt. Åh nej tänkte jag, inte igen. Av ren nyfikenhet gick jag nu fram för att se på rovdjurets spår. Jag upptäckte spåren. Som var en hares...

Leia var dock forfarande lika skärrad. Själv var jag lite lugnare....