läste jag om detta med att få ett prematurt barn. Hur slitsamt det är och hur svårt det är att ta sig hel igenom det. Att få tvillingar är inte heller det enklaste man kan genomleva, även detta är något som sliter ordentligt på en själv, på förhållandet och på ens omgivning... Att få prematura tvillingar är alltså inte helt optimalt ur synvinkeln "ett enkelt liv".
Det här, och min ganska eländiga graviditet gjorde att jag framförallt i början när vi kommit hem från sjukhuset ibland hade en sån där känsla att jag bara gick och väntade på att det skulle bli hemskt. Att det skulle bli sådär fruktansvärt, eländigt hemskt som man hade tänkt sig.
Och jag väntade på att jag skulle gå sönder. Efter vår tuffa graviditet, vår neotid, spädbarnstid med tvillingar så sa alla att det "måste komma ifatt mig". Så det väntade jag mycket på. Att det skulle komma ifatt...
Om några månader är de två år. Jag vet inte om allt kommit ifatt mig. Men än har jag inte gått sönder... Kanske gör jag det längre fram, kanske inte. Men jag har slutat vänta. Kommer det så kommer det. Fram tills dess lever jag.
måndag 27 januari 2014
fredag 24 januari 2014
Jag skrev en presentation...
till en av grupperna jag är med i på Facebook. Tänkte att jag lägger den här också, som en kort och god sammanfattning av vår resa;-).
I november 2012 gjorde vi IVF efter 5 års försök att skaffa ett syskon till vår stora pojke. Man satte in två ägg eftersom inget var riktigt bra. Efter ca 1 vecka började jag må riktigt dåligt, rejält svullen över magen, ont i äggstockarna och när jag andades. Åkte till sjukhuset och fick beskedet att jag var överstimulerad och skulle bli inlagd. Jag såg framför mig ett dygn eller två på sjukhus. Det blev nästan 1 månad. Jag blev allt sämre, hade vätska i buken och lungorna. Kräktes oupphörligen, flera gånger i timmen i nästan en vecka. Då hade jag så stora elektrolytrubbningar att jag flyttades till intensiven. Där gjorde man av en händelse ett ultraljud på hjärtat och upptäckte en stor trombos som fyllde hela höger förmak. Ingen hade sett nån liknande och ingen visste vad som skulle göras. Man satte in högdos blodförtunnande som en åtgärd så länge. Efter en vecka gjordes ett nytt ultraljud. På ett närmast osannolikt sätt hade trombosen då gått tillbaka!! Efter ytterligare några dagar fick jag åka hem.
Efter nån vecka hemma blev jag dålig igen. Kräktes och kräktes. Åkte in igen och blev inlagd med dropp. Gjorde ett första ultraljud som visade att jag var gravid med ett foster. Man såg ytterligare en hinnsäck utan hjärta som man trodde var det andra ägget som inte blev något av. Mitt illamående tolkades nu som graviditetsillamående och skulle bli bättre när kroppen nu förstod att det bara var ett foster igen.
På nyårsaftonen var jag åter inlagd pga oupphörliga kräkningar. Ett nytt ul gjordes och nu såg man två små hjärtan!!! Dock var det ena fostret mycket mindre än det andra.
Därefter åkte jag in och ut på sjukhus konstant hela våren. Kunde vara hemma några dagar, sen bara kräktes jag igen och blev inlagd med dropp i några dygn.
Hela tiden gick vi på täta ultraljud då den ena tvillingen var så liten och hade mindre fostervatten. Vi gjorde tester som visade på hög risk för kromosomavvikelse på ena tvillingen och man pratade om allehanda olika scenariot. Bl.a. om att abortera den ena osv osv. Efter allt vi varit med om orkade vi då inte genomföra fler tester och specialistundersökningar utan tackade nej.
I någon vecka mådde jag ganska bra och kunde börja äta lite igen. Då gick vattnet i v.19.
Jag blev inlagd igen. Nu var hoppet ute för den lilla tvillingen förklarade man. Hjärtat slog men han rörde sig inte. Man förklarade att det var så här det ofta slutade på foster med avvikelser. Nu var enda hoppet att den andra tvillingen kanske skulle klara sig. Ingen kunde säga hur det skulle bli... Skulle förlossningen sätta igång var det ju kört. Men hade bi "tur" dog han bara stilla i magen och låg kvar än i många veckor.
Efter några dagar fick jag åka hem. Och efter ytterligare några dagar skulle jag tillbaka på nytt ultraljud för att se vad som hänt. Och på nästa ultraljud pickade fortfarande hjärtat!! Och vattnet hade fyllt på sig lite igen. Fortfarande för lite, men det fanns... Nu diskuterades vad som skedde med foster som låg utan vatten. Svåra lungskador och kontrakturer. Och så här levde vi sedan i många många veckor. På vissa UL var det i princip tomt på en del fanns det vatten. Vi diskuterade livsuppehållande åtgärder och om att rädda liv till varje pris. Hur skulle man göra??
I v.25+0 fick jag åka till universitetssjukhuset. 10 mil hemifrån, sängläge och isolerad. Men de höll sig ytterligare 5 veckor! I v.30+0 föddes Oscar på 1080 g och Elin på 1580 g. Oscar föddes vaginalt, Elin kom med katastrofsnitt då hon fastnade och hjärtljuden gick ner. Jag minns att jag hörde Oscar gny och jag tänkte "kan han gny kan han andas!!"
Och det kunde han!! Mot alla odds! Han hade såklart en sväng i respirator och många många veckor i CPAP. Han hade många och långa apnéer, långt efter att de "borde" varit slut. Han medicinerades för ductus och har en förträngning på höger lungartär. Han är fortfarande liten för sin ålder och har haft lite svårt med maten. Han har också astma.
Nu är de 18 mån korrigerad ålder och det börjar gå upp för mig vilken sagolik tur vi har haft!! Vi är så oändligt tacksamma för all vård vi fått och för att allt gick så otroligt bra tillslut!!
Hoppas min historia kan hjälpa andra att finna ett visst hopp, det var det enda jag var besviken på under vår jobbiga tid. Det fanns ingen som gav oss något som helst hopp om Oscar...
För er som vill läsa mer om min historia så har jag i efterhand bloggat en hel del om det. Tack för min plats i etern😉
I november 2012 gjorde vi IVF efter 5 års försök att skaffa ett syskon till vår stora pojke. Man satte in två ägg eftersom inget var riktigt bra. Efter ca 1 vecka började jag må riktigt dåligt, rejält svullen över magen, ont i äggstockarna och när jag andades. Åkte till sjukhuset och fick beskedet att jag var överstimulerad och skulle bli inlagd. Jag såg framför mig ett dygn eller två på sjukhus. Det blev nästan 1 månad. Jag blev allt sämre, hade vätska i buken och lungorna. Kräktes oupphörligen, flera gånger i timmen i nästan en vecka. Då hade jag så stora elektrolytrubbningar att jag flyttades till intensiven. Där gjorde man av en händelse ett ultraljud på hjärtat och upptäckte en stor trombos som fyllde hela höger förmak. Ingen hade sett nån liknande och ingen visste vad som skulle göras. Man satte in högdos blodförtunnande som en åtgärd så länge. Efter en vecka gjordes ett nytt ultraljud. På ett närmast osannolikt sätt hade trombosen då gått tillbaka!! Efter ytterligare några dagar fick jag åka hem.
Efter nån vecka hemma blev jag dålig igen. Kräktes och kräktes. Åkte in igen och blev inlagd med dropp. Gjorde ett första ultraljud som visade att jag var gravid med ett foster. Man såg ytterligare en hinnsäck utan hjärta som man trodde var det andra ägget som inte blev något av. Mitt illamående tolkades nu som graviditetsillamående och skulle bli bättre när kroppen nu förstod att det bara var ett foster igen.
På nyårsaftonen var jag åter inlagd pga oupphörliga kräkningar. Ett nytt ul gjordes och nu såg man två små hjärtan!!! Dock var det ena fostret mycket mindre än det andra.
Därefter åkte jag in och ut på sjukhus konstant hela våren. Kunde vara hemma några dagar, sen bara kräktes jag igen och blev inlagd med dropp i några dygn.
Hela tiden gick vi på täta ultraljud då den ena tvillingen var så liten och hade mindre fostervatten. Vi gjorde tester som visade på hög risk för kromosomavvikelse på ena tvillingen och man pratade om allehanda olika scenariot. Bl.a. om att abortera den ena osv osv. Efter allt vi varit med om orkade vi då inte genomföra fler tester och specialistundersökningar utan tackade nej.
I någon vecka mådde jag ganska bra och kunde börja äta lite igen. Då gick vattnet i v.19.
Jag blev inlagd igen. Nu var hoppet ute för den lilla tvillingen förklarade man. Hjärtat slog men han rörde sig inte. Man förklarade att det var så här det ofta slutade på foster med avvikelser. Nu var enda hoppet att den andra tvillingen kanske skulle klara sig. Ingen kunde säga hur det skulle bli... Skulle förlossningen sätta igång var det ju kört. Men hade bi "tur" dog han bara stilla i magen och låg kvar än i många veckor.
Efter några dagar fick jag åka hem. Och efter ytterligare några dagar skulle jag tillbaka på nytt ultraljud för att se vad som hänt. Och på nästa ultraljud pickade fortfarande hjärtat!! Och vattnet hade fyllt på sig lite igen. Fortfarande för lite, men det fanns... Nu diskuterades vad som skedde med foster som låg utan vatten. Svåra lungskador och kontrakturer. Och så här levde vi sedan i många många veckor. På vissa UL var det i princip tomt på en del fanns det vatten. Vi diskuterade livsuppehållande åtgärder och om att rädda liv till varje pris. Hur skulle man göra??
I v.25+0 fick jag åka till universitetssjukhuset. 10 mil hemifrån, sängläge och isolerad. Men de höll sig ytterligare 5 veckor! I v.30+0 föddes Oscar på 1080 g och Elin på 1580 g. Oscar föddes vaginalt, Elin kom med katastrofsnitt då hon fastnade och hjärtljuden gick ner. Jag minns att jag hörde Oscar gny och jag tänkte "kan han gny kan han andas!!"
Och det kunde han!! Mot alla odds! Han hade såklart en sväng i respirator och många många veckor i CPAP. Han hade många och långa apnéer, långt efter att de "borde" varit slut. Han medicinerades för ductus och har en förträngning på höger lungartär. Han är fortfarande liten för sin ålder och har haft lite svårt med maten. Han har också astma.
Nu är de 18 mån korrigerad ålder och det börjar gå upp för mig vilken sagolik tur vi har haft!! Vi är så oändligt tacksamma för all vård vi fått och för att allt gick så otroligt bra tillslut!!
Hoppas min historia kan hjälpa andra att finna ett visst hopp, det var det enda jag var besviken på under vår jobbiga tid. Det fanns ingen som gav oss något som helst hopp om Oscar...
För er som vill läsa mer om min historia så har jag i efterhand bloggat en hel del om det. Tack för min plats i etern😉
fredag 17 januari 2014
Det här har varit...
den längsta veckan på länge. Och den längsta månaden på länge. Inte bara för att vi är sjuka och halvt isolerade hela tiden, utan rent allmänt.
Annars går livet fort. Så otroligt fort. Jag kan inte för mitt liv förstå att de om 4 månader fyller två år!! Det är helt absurt!
Folk i min omgivning, grannar och kompisar har ju också fått barn. De barnen tycker jag borde vara typ 4 och 6... De barnen är nyss fyllda 2 och 3. Det känns som att alla andra barn är så stora, och våra är så små så små... Det är inte alls länge sen jag i krisartade situationer skyllde på att "vi har nyfödda tvillingar hemma"...
Och det här med att ha tre barn. Det har jag verkligen inte förstått att jag har... Vi gick från ett barn till tre så snabbt att jag ännu inte tror jag förstått vad som hänt. När jag tänker på att de ska bli stora och att vi då kommer ha tre ungdomar i huset kan jag inte tro det är sant... Jag tycker fortfarande att folk som har tre barn är en riktig storfamilj. Inte som vår lilla familj...
Men så ibland. Vissa små ögonblick gör att jag plötsligt inser. Att jag faktiskt har tre barn. Ett av dessa små ögonblick inträffar varje vardagsmorgon. Och får mig att stå i badrummet med ett litet fånigt leende en stund och bara titta. Och sakta men säkert sjunker det in. Vi har tre barn...
Annars går livet fort. Så otroligt fort. Jag kan inte för mitt liv förstå att de om 4 månader fyller två år!! Det är helt absurt!
Folk i min omgivning, grannar och kompisar har ju också fått barn. De barnen tycker jag borde vara typ 4 och 6... De barnen är nyss fyllda 2 och 3. Det känns som att alla andra barn är så stora, och våra är så små så små... Det är inte alls länge sen jag i krisartade situationer skyllde på att "vi har nyfödda tvillingar hemma"...
Och det här med att ha tre barn. Det har jag verkligen inte förstått att jag har... Vi gick från ett barn till tre så snabbt att jag ännu inte tror jag förstått vad som hänt. När jag tänker på att de ska bli stora och att vi då kommer ha tre ungdomar i huset kan jag inte tro det är sant... Jag tycker fortfarande att folk som har tre barn är en riktig storfamilj. Inte som vår lilla familj...
Men så ibland. Vissa små ögonblick gör att jag plötsligt inser. Att jag faktiskt har tre barn. Ett av dessa små ögonblick inträffar varje vardagsmorgon. Och får mig att stå i badrummet med ett litet fånigt leende en stund och bara titta. Och sakta men säkert sjunker det in. Vi har tre barn...
onsdag 15 januari 2014
Ibland längtar jag bara framåt...
Oftast till kvällen, då lugnet sänker sig, barnen sover, huset är någotsånär röjt, tvätten är vikt och jag får dricka te i soffan.
Ibland längtar jag längre fram, tills i vår. Tills ljuset är tillbaka, tills värmen är tillbaka. Tills man kan gå ut utan att brottas med barn och vinterkläder i en halvtimme. Tills man kan sitta i sandlådan, vända ansiktet mot solen och låta huden bli varm.
Men ibland. Då längtar jag så sjukt långt fram. Typ 20 år. Vuxna barn, kanske innan barnbarn. Lugn och ro, rå sin egen tid. Utan dåligt samvete, utan stress, utan denna grava sömnbrist och utan denna evinnerliga oro. Barnen är förhoppningsvis välartade, trygga och lyckliga. Föräldrarna är förhoppningsvis pigga och välmående för sin ålder. Eller så är jag den äldsta i min generation kvar... Tiden får utvisa.
Ja. Jag vet att man ska "njuta av småbarnstiden". Jag vet att "min tid kommer". Jag vet att "det är en så kort period i livet". Och jag vet att jag inte för en dag skulle vilja ha mitt liv annorlunda än jag har det. Möjligtvis lite friskare barn. Jag vet många kloka saker. Men ändå. Ibland längtar man bara lite.
Sjätte dygnet med 40 graders feber. Pappas långkalsonger som snutte.
Ibland längtar jag längre fram, tills i vår. Tills ljuset är tillbaka, tills värmen är tillbaka. Tills man kan gå ut utan att brottas med barn och vinterkläder i en halvtimme. Tills man kan sitta i sandlådan, vända ansiktet mot solen och låta huden bli varm.
Men ibland. Då längtar jag så sjukt långt fram. Typ 20 år. Vuxna barn, kanske innan barnbarn. Lugn och ro, rå sin egen tid. Utan dåligt samvete, utan stress, utan denna grava sömnbrist och utan denna evinnerliga oro. Barnen är förhoppningsvis välartade, trygga och lyckliga. Föräldrarna är förhoppningsvis pigga och välmående för sin ålder. Eller så är jag den äldsta i min generation kvar... Tiden får utvisa.
Ja. Jag vet att man ska "njuta av småbarnstiden". Jag vet att "min tid kommer". Jag vet att "det är en så kort period i livet". Och jag vet att jag inte för en dag skulle vilja ha mitt liv annorlunda än jag har det. Möjligtvis lite friskare barn. Jag vet många kloka saker. Men ändå. Ibland längtar man bara lite.
Sjätte dygnet med 40 graders feber. Pappas långkalsonger som snutte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)