27 juni 2012

Har min mamma skrivit i almanackan:

"Oscar och Elin har egna kläder på sig!"

Det låter inte så stort. Det låter inte så fantastiskt. Men det var det! Det betydde att de inte längre behövde ligga nakna för att få värme från en kuvös eller från en värmebädd. Det betydde att de själva kunde hålla sin kroppstemperatur och i en prematurs värld är detta stort. Och fantastiskt!

05.40

Lilla fröken har varit vaken en god stund och meddelar högljutt att hon inte tänker ligga i sängen längre.

Makar mig upp, sömndrucken, yrslig och trött. Blöjbyte, gröt, lite gos.

06.40. Lille herrn meddelar på samma sätt att det nu är hans tur att komma upp. Blöjbyte, välling.

07.00. Lilla fröken meddelar på ett ytterst grinigt sätt att det är dags att sova igen. Det är ju svinjobbigt att vakna så tidigt...

07.30. Storebror vaknar och kommer upp. Ytterst odramatiskt.

8.15. Lilla fröken vaknar igen. Dags att göra frukost för resten av familjen.

19 juni 2012

Vi vaknar för sista gången i det rum på Ronald McDonals hus som varit vårt hem de sista veckorna. På nåt outgrundligt sätt känns det sorgligt. Känslorna svallar. Här har vi gråtit när andningsuppehållen varit alldeles för många och alldeles för långa. Här har vi skrattat när vi plötsligt vågat tro på att vi ska få ta med oss två barn hem. Här har vi kommit hem sent, sent, för att sen må så dåligt att vi måste gå tillbaka upp till sjukhuset igen. Fast det är mitt i natten. Bara för att se att de har det bra. Här har vi försökt att vara normala föräldrar till Axel. Vi har försökt att skapa en vardag i ett kaos. När vi lämnar tillbaka nycklarna och kramar personalen gråter jag.

Vi går genom korridorerna upp till sjukhuset en sista gång. Vi känner oss utvalda på nåt sätt. Som att det syns på oss. Idag ska vi få ta med oss våra barn hem till Västervik. En milstolpe är passerad.

Upp på avdelningen. Ställer för sista gången in den pumpade mjölken i kylen. Märker den med namn, våra nummer och tiden den är pumpad. Tvättar våra händer. Spritar våra händer. Öppnar för sista gången dörren in till vår sal.

Minns verkligen inte vad vi gjorde resten av förmiddagen. Satt hos barnen antar jag. Funderade på vem som skulle köra ambulansen som skulle hämta dem. Vilken läkare som skulle följa med. Vilken sjuksköterska...

Strax innan 12 kom de. Och en väldigt märklig känsla infann sig. Känslan när man ska säga hej då till någon som är alldeles för liten för att säga hej då till. Men nu var det dags.

Hej då Oscar. Mamma älskar dig. Vi ses hemma i Västervik.

Kvar var Elin och vi. Än en gång sa vi hej då till ytterligare en som var alldeles för liten att säga hej då till.

Hej då Elin. Mamma älskar dig. Vi ses hemma i Västervik. Nu ska vi åka och ta hand om din bror där hemma. Du kommer sen. Det kommer att gå bra.

Vi sa hej då. Vi letade upp dem som betytt mest för oss under den här tiden. Jag grät och grät och de försäkrade mig om att det skulle bli bra. Att det var ett steg i rätt riktning. Och jag visste det. Och jag hoppades att det skulle bli bra i Västervik. Men jag var så rädd. Jag ville bara stanna hos dem som hjälpt våra barn till världen, som räddat deras liv de första veckorna och som kände oss alla.

Men vår tid i Linköping var slut. Nästan åtta veckor efter att jag åkt dit bak i en ambulans var det dags att ta adjö. Två underbara barn rikare. Och en enorm erfarenhet rikare.

Jag trodde nog

att jag skulle njuta så mycket mer. Njuta av att äta mat i lugn och ro, av att prata med vuxna människor, av att dricka varmt kaffe och av att få kissa med stängd dörr. Jag trodde jag skulle sitta och lyssna på lugnet som ibland råder, att jag skulle uppskatta egentiden på väg till och från jobbet.

Men istället längtar jag. Längtar efter deras skratt, deras kramar, pussar och deras race i gåstolarna. Längtar efter våra förmiddagspromenader med hundarna där vi tittar på saker, gungar och där de tillslut somnar. Längtar efter att hitta en kall kopp kaffe för att man valde att busa med fröna istället för att dricka den. Längtar efter babymys och gos.

Uppenbarligen glömmer man fort.

Det är nästan overkligt...

men tiden som mammaledig är slut för den här gången. Sen en vecka tillbaka är jag heltidsarbetande småbarnsmamma.

Efter 18 månader av sjukhusvistelser, sjukskrivningar, vård av barn och tillslut föräldraledigt så är jag tillbaka på jobbet. Tillbaka på det jobb som jag aldrig riktigt hann börja på innan allt hände.

Jag ska inte sticka under stol med att jag har känt mig osäker. Osäker på om jag kom ihåg något alls, om jag skulle klara det, om nån kom ihåg mig (ja man får lite knäppa tankar som isolerad...), och om det verkligen var det här jag ville. Och ja, jag önskade ibland att det vore mitt gamla jobb jag skulle gått tillbaka till. Mitt jobb som jag kunde på fem fingrar, som satt i ryggmärgen och med människor som jag kände så mycket mer.

Men. Nu är jag så glad att det inte var så! Jag har nu haft fem fantastiskt roliga dagar på mitt jobb, jag har utvecklats mer än jag gjort på flera år och jag älskar det jobb jag har!! Jag njuter ärligt talat av varje sekund där! Inte bara för att jag får låsa dörren när jag går på toan eller äta utan ett barn i famnen utan för att det faktiskt är skoj!!

Jag har fortfarande lite ångest för saker som jag tänker kan hända men jag vet innerst inne att det mesta ordnar sig.

Och en sak som jag blivit sjukt bra på efter ett år med tvillingar: att prioritera. För det gör man konstant med två bebisar. Och det behöver man även kunna som IVA-sköterska;-).

Älskade älskade små barn!

Den här dagen för ett år sen låg ni i varsin kuvös. Inatt ligger ni i varsin säng, bredvid varandra i ert rum.

Den här dagen för ett år sen hade Oscar en tub i halsen och Elin en mask över ansiktet, och maskiner hjälpte er att andas. Inatt snusar ni med näsorna inborrade i era snuttefiltar.

Den här dagen för ett år sen fick ni näring via dropp och lite lite bröstmjölk insprutat genom en sond i näsan. Ikväll har ni ätit makaroner, majs, avokado, skinka, melon, födelsedagstårta, välling och gröt.

Den här dagen för ett år sen låg jag i ett rum på en annan avdelning och hade för ont för att kunna komma er nära så ofta jag ville. Ikväll har jag varit i ert rum ett par gånger, stoppat i napp, lagt tillrätta, stoppat om.

Den här dagen för ett år sedan grät jag och undrade om vi någonsin skulle få ta hem er. Idag har jag firat er första födelsedag och skrattat åt era underbara påhitt.

Älskade älskade barn. Jag är så oändligt tacksam att idag är idag!!