Det blev jul. Trots avsaknad av listor. Trots julklappar från vinden. Trots att jag saknade mina föräldrar och bror med familj. Trots att det inte fanns nån snö. Trots att rödbetssalladen var slut i affären. Trots att jag inte gjort ett enda julgodis. Så blev det jul och julafton är dessutom över nu. Lite tomt, lite skönt. Nu ska jag njuta av ytterligare två dagars ledighet. Lyx.
Såhär strax innan jul är väl kanske fel tid att fundera på vikten. Det nya livet börjar ju som vanligt efter nyår. Men jag kan liksom inte sluta fundera på det här.
När man var runt 20 så tänkte man att jag borde äta nyttigare. Vips gick man ner 5 kg.
När man var 25 fick man sluta äta kakor och godis ett par veckor, då gick man genast ner 5 kg.
När jag var 30 fick jag för första gången räkna points. Då gick jag ner nästan 10 kg på några veckor och låg sen kvar där.
När jag nu närmar mig 40 ligger jag stadigt på ca 10 kg övervikt. Jag går inte upp mer utan ligger stilla på alldeles för mycket. Om jag svälter och tränar som ett svin går jag ner 3 kg på 6 veckor. Sen går jag omedelbart upp dessa kg igen så fort jag slutar träna och börjar äta igen. Och ligger på min stadiga övervikt .
Hur kan det vara såhär? Uppenbarligen äter jag ju inte alltför mycket mer än jag gör av med eftersom jag inte fortsätter gå upp. Men varför går jag genast upp det jag går ner?? Det måste ju vara min kropp som bestämt sig för vilken vikt som är lagom.
Jag har gått upp ett kg om året sen jag var typ 25. Fortsätter det blir det inte så kul om 20 år.
Nästa år, DÅ ska jag ta tag i det här😆
Lika omöjligt fort som alltid. Lika mycket som inte hinns med. Lika stressigt och likadana listor. Listor på att göra, listor på julmat, listor på vad som är kvar att handla, listor på vilka barn som får vilka julklappar. Och sen dyker den plötsligt upp. Den mest vedervärdiga film jag någonsin sett. En film om ett barn som sitter dammigt av bombdamm och bara tittar. Om en vuxen som ropar Ayla, Ayla, my love. .. Som sätter ord på det vi känner, som försöker hjälpa barnet att känna detsamma.
Filmen fortsätter. Om en tonårspojke som bär runt på sin en månad gamla lillebror. Det enda ansiktet i filmen som inte är plågat. Lillebrodern är död.
Jag tittar på den här filmen och gråter. Samtidigt kommer Elin och Axel och kryper upp i sängen hos mig. Jag kramar dem och tänker att de behöver inte få en enda julklapp. Jag kan kasta varenda lista. För ingenting spelar någon roll. Det enda som spelar roll är att vi haft den fantastiska turen att födas i Sverige. Vi har varandra, vi har trygghet och barnen kan gråta och vara barn. Ingenting annat spelar någon roll.
Jag försöker bära med mig den här filmen, hur tung den än är att bära. Jag bär den med mig och plockar fram den ur minnet när jag vill skriva en lista. Det funkar inte till 100 procent. Men en bit på vägen och det är gott nog.
13 års vänskap är till ända. Björns och mitt första gemensamma projekt, vårt första stora inköp är snart ett minne blott. Hej då gamla fina V40, du har kämpat tappert i alla år... Den gjorde sin sista insats i fredags då den tog tvillingarna till dagis. När Björn sen skulle vidare till jobbet hade den gett upp.
Jag grät en tår när jag såg på den tomma parkeringsplatsen brevid Kian. Lite samma känsla som att avliva en hund... Sorgligt.
I en dag funderade vi på om vi klarade oss med en bil. Det gjorde vi inte kom vi fram till. Jag tänkte mig en liten pyttig extrabil. Björn tänkte nånting annat. Jag började då fantisera om en riktig hundbil, nu när vi snart ska ha två stora hundar. Och häpp! 4 dagar senare är jag stolt ägare till en Volvo V70! Jag har åkt från Oskarshamn med den och jag kan bara säga, v40:n är glömd! Jag älskar min nya pärla!
