Från oss alla...

En riktigt God Jul!!




Dan före dan har vi ägnat åt lite lekparksbesök med finkusinen




Nu är hemmet pyntat, julgodiset avsmakat och julstrumporna laddade! God natt och God Jul på er!

Ofta när jag ska skriva i bloggen...

börjar jag istället läsa gamla inlägg. Jag läser med fascination och stort intresse, många av inläggen kommer jag knappt ihåg när jag skrev. Fast det knappt är ett år sen... En tvillingpappa, numera vuxna barn, sa när mina var nyfödda, att han i princip inte hade några minnen från de första två åren med tvillingar. Jag börjar nu frukta att detta stämmer... Och då är jag väldigt glad att jag bloggat. Jag har inte bloggat så mycket om vardagens bestyr och göranden, mer om känslor och tankar. Och det är så fantastiskt roligt att gå tillbaka och läsa om det nu.

Ett inlägg som jag hittade var det om att de alltid känns så små, så prematura... Kunde jag länka inlägget skulle jag göra det, men det är i alla fall skrivet 17 april 2013. Och precis som jag skrev i det inlägget känns det fortfarande. När jag tänker framåt i tiden tänker jag alltid att de ska vara så stora vid en viss tidpunkt. Tex när vi sökte förskola från januari tänkte jag aldrig ens tanken att de inte skulle kunna gå då... Och nu inser jag att det snart är januari och att ingen av dem kan gå. Och jag är nöjd med att det inte fanns plats förrän i april...

Och samtidigt har jag liksom inte direkt nån förväntan på att de ska kunna gå... De är ju så små. Och prematura.

Jag blir enormt förvånad när jag på promenaden passerar lekparken och båda barnen pekar ivrigt mot gungorna och bryter ihop när vi passerar för att de i vanlig ordning bara har tights i åkpåsen. För vi ska ju ändå inte vara ute... De är ju så små. Och prematura.

Och jag chockades uppriktigt över deras reaktion när vi kom till öppna förskolan igår och det visade sig att den öppnade en halvtimme senare. Tårarna som sprutade när vi vände i dörren var många och stora. Och jag blir helt fascinerad över att de känner igen sig, och förstår vart vi var på väg. De är ju så små. Och prematura.

De fick i alla fall baka pepparkakor häromdagen. Då var de varken små eller prematura utan åt friskt från degen som vilka barn som helst...
I

- Posted using BlogPress from my iPad

Jag skrev en annan gång

om att jag skulle blogga om att vara stark... Och om alla som under hela vår resa sa att jag måste vara så stark! Hur orkar du? Jag har tänkt mycket på det där. Det jag svarade då var alltid "Vad har jag för alternativ?" Idag hittade jag en bild som i några få ord beskriver allt det jag tänkt och känt.









Idag försökte jag synka dem genom att väcka den andre när den ena vaknade. Det gick sådär...

En liten vardagsfilm...

Hemifrån oss...

På promenaden idag hade jag plötsligt två sovande barn och en perfekt skog runt mig... Dock inga dummisar under vagnen. Men vad gör det när det finns vantar och mössor... La ut ett litet sök till Leia som hon fixade galant!

8 december 2011.

2 veckor har jag legat på samma avdelning, på samma sal, i samma säng. Stirrat på samma målningar, samma fläckar i taket. Lyssnat på samma ljud, på samma röster. Under denna tid har jag trott att jag skulle dö. Kanske här och kanske nu. Jag har ångrat det vi gjort, ångrat att vi försökt skaffa syskon till Axel. Ska han nu istället få leva utan både mor och syskon? Varför var jag inte bara nöjd, tacksam för det vi hade??

En trombos, en propp med koagulerat blod, fyller hela mitt högra förmak. Ingen vet vad de ska göra, vad som kan göras. Läkare i Linköping, i Lund och här i Västervik har diskuterat. Fram och tillbaks.

Jag har fått blodförtunnande sprutor i hög dos. Det enda som fanns att göra. Ingen trodde att det skulle bota. Men kanske minska den lite. I alla fall skulle den inte bli större. I väntan på att man bestämde vad man skulle göra.

Idag skulle man göra nytt ultraljud. För att se hur den utvecklade sig.

Jag har svaga minnen. Jag var rädd och ledsen.

De letar. Och letar. Och letar. Men de hittar inget. Ingen trombos, ingen propp, ingenting.

Min tid på IVA är över, jag har fått livet tillbaka. Och Axel har fått sin mamma tillbaka. Och några månader senare kommer han att bli världens bästa storebror!

En ny sorts utmaning...

ställs Leia inför numera på våra promenader. Den består i att hålla sig lugn och samlad och i fotposition trots att vi är tre personer som med enorm entusiasm i rösten utropar "titta!!" "Kakakaka!!" "Kissen!!!" etc etc. Det går lite sisådär och under förväntan faktiskt. Hon går upp i varv rätt bra och jag kan inte låta bli att utmana henne gång på gång... Nån gång ska hon väl lära sig att slå dövörat till...

Min egna utmaning består i att hålla en jämn och hög fart på en tvillingvagn i uppförsbacke med två barn studsandes upp och ner i takt. Dessutom taktfast ropandes "eja, eja, eja, eja!!" Jag tolkar det som Heja, heja. Det kan även vara en inkallningssignal, Leia, Leia...

Min utmaning är alltså lite mer av fysisk natur, Leias lite mer mental.

I övrigt ägnar vi dagarna åt att överleva. Sjuka, arga, ledsna små barn. Dessutom nyligen vaccinerade med 18-månaders vaccin så jag skyller allt på det. Och eventuellt en fas.

I övrigt har vi lagt ner det mesta av gången igen. Onödigt att gå vingligt och sakta på två ben när det går sjukt mycket snabbare och är mycket säkrare att krypa. Smarta kids!

Advent är här. Ljusstakarna är i fönstren, pepparkaksdegen ligger i kylen, saffranet ligger i kryddhyllan. Allt är som det ska vara med andra ord. Bara snön som fattas. Men i ärlighetens namn är jag otroligt glad att den dröjer. Min dos är uppfylld av de senaste åren.


- Posted using BlogPress from my iPad