Konstigt vemodigt...

...känns det idag. Jag har nästan bara varit glad för att vi bestämt oss för att vi ska flytta, även om det självklart är tråkigt att lämna alla man känner. Men idag har det känts tungt, jobbigt och bara sorgligt att lämna allt... Jag vet inte om det är för att det verkligen börjar bli konkret nu, jag var och sa upp mig från jobbet idag, vi har sagt upp huset och vi har fått lägenhet i Västervik... Jag som inte ens har trivts bra här ute i ödemarken på slutet, grinar när jag är ute och går för att det är så fint här... Och jag var uppe på min fd arbetsplats, 70 UD och alla var så snälla och det var så roligt så jag ville bara stanna där för alltid! Och jag tycker det är så hemskt att lämna alla människor, man har ju träffat så mycket trevliga människor sen man fick barn och Axel har många kompisar. Nu har jag ångest och tror att Axel inte kommer ha en enda kompis på sitt ettårskalas... Usch, jag undrar verkligen vad det är med mig, jag är helt labil och sorgsen... Idag fick jag ett totalt hysteriskt gråtanfall á la förlossningsdepression, när jag läste en artikel i Vi Föräldrar. Visserligen en fruktansvärt hemsk artikel om en familj som förlorat sin son i cancer, men ändå... Om det trillade några tårar, men det var snyft, hulk och förtvivlan!!

Jag ska lägga mig tidigt ikväll, kanske är det sömnbrist som gör att jag mår så dåligt. Sov jättedåligt i natt, vet inte varför. Nu ska jag äta en macka först, sen bums i säng!!