Härmomdagen hade jag ett sånt bra inlägg på lut...

Ni vet ett sånt där som det bara kliar i fingrarna för att få komma ut. Som man bara går och tänker på, formulerar meningarna, bygger om dem och tänker på allt man vill få sagt.

Nu skulle jag skriva det. Nu kommer jag inte ihåg vad jag skulle skriva om. Eller hur jag hade formulerat meningarna. Eller vad jag kände. Mer än att det kändes viktigt.

Det handlade i alla fall om den nya generationen som växer upp nu. Som jag är mamma till och därför måste försöka förstå. Försöka förstå vilken värld de lever i, vilken värld som kommer vara deras. Den digitala världen. Som för dem inte är digital utan en del av den vanliga, verkliga världen.

Jag tänker ganska mycket på det här. Och diskuterar det gärna. Och oroas och roas. Tror jag ger ett ganska coolt intryck när jag diskuterar det. Märker att många andra föräldrar är mycket mer enkelspåriga (tycker jag, helt opartiskt) och ser det hela i svart och vitt. Mest svart.

Jag tycker inte heller att det är enkelt, jag tycker inte att det finns en given linje. Allt är så komplext och det enda jag vet är att de och vi lever liksom redan i den och jag tror bara att det är att go with the flow. Vi kan inte stoppa utvecklingen. Vi måste lära oss att leva i den här världen, vi måste lära våra barn att vara streetsmarta på nätet istället för på gatan.

Jag diskuterade just det här med några föräldrar häromdagen. De pratade skärmtid, de pratade förbud, de pratade om att ta ifrån barnen mobilerna om de inte gjorde som de var tillsagda. De pratade om att slänga ut dator, att dra ur kontakter och att spärra internet. Jag pratade tvärtom.

Nu ska jag vara ärlig och erkänna att jag tänker också så här ibland. Senast i helgen slet jag telefon och iPad från ett barn och sa att nu får du inte ha det mer för du uppför dig inte som jag vill att du ska. Men det är inte så jag tänker att jag ska vara, och jag lämnade tillbaka det sekunden efter. För det är inte så enkelt.

Det vi måste förstå är att barnen umgås på nätet. Det är där de träffas, där de pratar och där skvallret finns. Det är så man får reda på det som är viktigt och det som är oviktigt. Finns man inte där missar man det. När jag var liten var min värld det som var runt mig. De närmsta husen, sen kvarteret, sen allt större områden. Barnen idag har hela världen i sitt rum. Axel spelar TV-spel med Jason i Sydafrika. Han pratar helt ohämmat engelska i timmar i sträck. Han skriver på engelska, han pratar på engelska, han slänger in engelska ord när han pratar svenska för att han inte kommer på det svenska ordet. "Det är ju världens disadvantage". "Är hans öron alltid så där inverted?" Han fick ett omdöme i skolengelskan som skulle göra varje förälder i världen svinstolt.

Han kan få reda på allt han undrar över omedelbart, han googlar... Han googlar sin matteläxa "vilket är det minsta talet man kan skriva med siffrorna 6 3 1 9 5 8?" Han får ett svar och får jämföra det med talet som han själv kommit fram till. Blev det lika? Vem har rätt? Jag eller google?

Han är king på att tänka tredimensionellt, han bygger exakta kopior av vårt hus i Minecraft. Han kollar You Tube efter nya trick att göra på BMX:n. Han söker på You Tube för att lära sig lösa Rubiks kub.

Han lägger själv ut massor av filmer där han spelar Overwatch. Han redigerar i timmar. Redigerar bort en del eftersom han fått veta att en klasskompis lillasyster följer honom på You Tube. Och då tänker han på vad han lägger ut så hon inte ska behöver höra svordomar.

Jag har lärt mig att han kan inte komma exakt när jag ropar "Nu är det mat!!". Han kanske precis har börjat en match i Overwatch. Jag dör inte om han kommer 4 minuter senare till maten. Inte han heller. Han blir nöjd för han fick spela klart matchen, kanske till och med vann. Jag blir nöjd för jag får ett nöjt barn till middagen som förhoppningsvis vill prata och berätta om sin dag. Alternativt bara sin senaste match, men så må vara hänt.

Han har hela världen i sin hand. Och det är där jag kommer in. Det är nu jag måste lära honom om världen. Inte bara om fula gubbar i lekparken (som oftast inte ens är fula eller gubbar utan helt vanliga människor) utan om vilka som finns på nätet. Vad är ok att lämna ut på nätet? Hur pratar man med folk man inte känner på nätet? Vad gör du om nån kontaktar dig som du inte vill ha kontakt med. Ska jag hjälpa dig att blocka någon? Hur ser dina konton ut på Instagram/Facebook/Snapchat? Har du öppna konton som alla kan se? Varför? Varför inte? Funkar ironi på nätet? Vilka pratar du mest med på nätet? Vad är ok att titta på? Våld? Porr? Allt finns där, vi måste lära våra barn att hantera det!

Men livet då?? De lär sig inte att vara sociala, de lär sig inte interagera med andra människor!! Jo det är just det de gör. De är mycket mer sociala än vi någonsin varit. Men på nätet... Men också, de går faktiskt i skolan också. De är tillsammans med kompisar och vuxna i skolan hela dagarna. Och där kommer jag också in. Man måste dra ut dem från rummet ibland hemma, man måste prata med dom, äta mat tillsammans. De är en del av den riktiga världen, den som vi lever i också. Även om de helst bara vill vara i sin digitala värld.

Och rörelse då? Ja, självklart! Man måste locka ut dem ur sina mörka rum, ut i solen, ut på promenad, ut i skogen! Sluta aldrig fråga, sluta aldrig tjata! Tjata är väl det föräldrar alltid har varit bra på, oavsett vilken tid vi levt i? Försök hjälpa dem att hitta nån sport de vill testa. Eller en förening de vill gå med i. Nåt som inte handlar om skärmar och spel kanske? Locka dem och få dem att prova!

Nu vet jag inte om det var exakt det här jag tänkte att jag skulle blogga om. Men nu blev det som det blev om det nu inte blev som det skulle. Och mest var det nog en kom-ihåg till mig själv. Nästa gång jag rycker mobilen ur handen på nåt barn eller hotar med spelförbud om de inte kommer ut nu. Då ska jag läsa det här och komma ihåg hur jag egentligen tänker att jag ska tänka...

Det mesta jag ska odla...

...tröttnar jag på.  Mitt växthus t.ex., är precis som jag befarade i min odlingsiver i våras helt överväxt,  gulnat, torrt och fult. Tomaterna blev aldrig röda, gurkorna bara sticksiga och små. Jordgubbarna åts upp innan de blev röda, morötterna kom sig aldrig, sockerärtorna förgroddes i en vindruveask men kom aldrig vidare ut i jorden.  Men sen finns det vissa små växter som älskar min misskötsel av dem. De får aldrig nåt vatten, ingen kärlek och inget pyssel. Ändå är de så tacksamma, de blommar och blommar och blommar. Och blommar igen och igen. .. Mina orkidéer och mina pelargoner.  Tack för att ni står ut!

Tänk om man en liten morgon...

kunde få vakna utan att regnet vräker ner. .. Att få gå ut i soluppgång och att få känna solen i ögonen.  Kommer tydligen aldrig mer att ske. Regnet är för evigt...

Fräscht...

Ny design på bloggen. Fräschare, coolare, snyggare. Som jag typ. Eller inte.

Häromdagen vid frukostbordet tittade Oscar på mig och utbrast : "Oj! Vad trött du är!" Tack så mycket. En kvart senare hade vi borstat hans hår och tänder och han går förbi spegeln. Han ställer upp sig och utbrister : "Oj! Så snygg jag är!".

Ja, jag kan inte annat än hålla med. En är trött, en är snygg. Det som är märkligt är att det är den som är skyldig till min trötta uppsyn är den som ser snygg ut. Vi hade då haft några tunga dygn inlagda på sjukhuset med Oscar. Jag och sova på sjukhus är liksom inte riktigt kompatibelt. Framförallt inte på barnavdelningen. Framförallt inte med Oscar. För mycket flashback, för mycket minnen, för mycket känslor... Vi hade några tunga dygn där. Andningen som alltid blir så jobbig för honom när han blir förkyld var om möjligt kanske lite värre. Vi hade en väldigt slitig natt hemma, han hostade och hostade, satt upp och grät och sov och hela hans kropp slet för att få luft. Tillslut blev det ljust och jag packade in oss i bilen, ropade till Björn att jag köper frallor på vägen hem, och åkte till akuten för att inhalera lite adrenalin och få lite kortison. Senare samma dag skulle jag på andjakt och Oscar skulle på dubbla kalas. Efter 3 olika saturationsprober insåg både personalen på akuten och jag att vi inte skulle komma hem med frallor. Hans syresättning var en bra bit under 90 %, det blev syrgas, dropp, nålar och inhalationer varannan timme i några dygn.

För mig var han inte så mycket sämre än han alltid är första dygnen i en förkylning. Han har alltid något eller några dygn där han inte orkar någonting annat än att andas. Han ligger på soffan, kämpar med att få luft, andas med alla sina muskler, med hela magen. Så har det varit i 5 år och jag har inte reagerat så mycket på det. Vi får se hur framtiden kommer att se ut. Att åka in till sjukhuset varje gång han blir förkyld känns inte så kul.

Det blev några dagars VAB som åtföljdes av förtroenderåd på Öland, jaktprov i Ärla utanför Eskilstuna och till sist en andjakt. Efter jaktprovet krävdes seriös vattenträning av hund så det har också hunnits med. Och nytt sjukt barn. Som dock fick klara sig själv eftersom mamman var tvungen att jobba nätter. Och ska jobba dagtur imorgon igen.

Därutöver har vi hunnit med att starta sjuttielva aktiviter per vecka. Basketträningar, tennisträningar, dansträningar och simskola.

Imorgon var jag efter 2 nätters jobb och efterföljande dagtur tänkt att ha socialt umgänge med några fina jobbarkompisar. Igår kände jag bara plötsligt att NEJ. Det går inte. På grund av utmattning.Vi måste ha ett äkta fredagsmys hela familjen. Och sen väntar en helt ledig helg utan en enda planerad aktivitet! Förutom ett kalas. Och förutom båtuppdragning. Så skönt.