Så hur känns det då??

Såhär dagen efter nattjobb? När man först varit vaken i 26 timmar i sträck och sen sovit knappt 4 h för att man ska kunna somna bra ikväll  eftersom jag ska börja jobba 06.45 imorgon bitti igen...

Såhär känns det... Ett lätt illamående. En helt förlamande trötthet, man orkar in ta sig för nånting. Man är så sjukt tacksam när mannen tar med barnen och fiskar så man blir själv. Tyst och stilla är allt jag klarar av... Fick spel på 11-åringen som tittade på sin telefon MED LJUD härnere. Blir lättad när samma 11-åring åker till sin kompis så det blir helt tomt. Dör en smula när tvillingarna kommer hem strax därefter. Tänker att man ska kasta ut alla leksaker som låter.  Lovordar barnens i-pad med tillhörande hörlurar. Låter hunden ligga i soffan,  bara han ligger still så... Kräv ingenting av mig, låt mig bara vara... Räknar timmarna tills det är kväll igen.. Så att alla går och lägger sig och huset blir tyst och stilla igen.  Och jag får gå och lägga mig. Och jag ber en stilla bön att min kropp ska förstå att jag inte jobbar denna natt utan att den låter mig sova. Imorgon bitti ska jag upp 05.30 igen. Jobbar dagtur. Dagen efter det ska den sova på dagen igen för sen ska jag jobba natt igen. På tisdag och onsdag natt ska du åter vara vaken lilla kropp. På torsdag ska du sova på dagen. Det är min lediga dag. Tid för återhämtning. Tid för familjen. Tid för städ, tvätt, handling och hundträning. Ska bara bli pigg först...

Vad vi kämpar för inom vårt yrke? Sänkt veckoarbetstid som ger oss tid för återhämtning.  Där dagarna vi tvingas vända fram och tillbaka på dygnet inte räknas som återhämtning utan att vi kan få återhämtningen när vi är tillbaka i vår dygnsrytm igen. Det vore fantastiskt. 

Chill. Denna lilla Chill.

Minns ni att jag skrev ett sånt där myspysinlägg för kanske 4 månader sen? Om hur underbar och fantastisk han var? Lugn? Inte bet på nåt, inte lät ungarna stressa upp honom?  Minns ni också att jag skämtade lite om att ni skulle påminna mig om det när han blev äldre och inte var så vattenkammad längre.

I ärlighetens namn trodde jag inte på det själv. Jag trodde aldrig att han skulle bli vild. Jag trodde aldrig att han skulle flänga runt, välta allt omkring sig, bita sönder saker och jucka på barnen. Jag trodde verkligen inte det. Jag hade fel.  Så fel...

Han är fortfarande fantastisk på så många sätt. Glad, orädd, lekfull och otroligt rolig att träna med. Mitt problem där är att jag fastnar i för lätta övningar. Som jag alltid har gjort. Succéträning, min paradgren. Jag försöker verkligen utmana både mig och honom men han löser allt så lätt. Han är fokuserad och koncentrerad när vi tränar. Lugn och mjuk och fin. Allt det som han inte är i vardagen...

I vardagen är han överallt. Drar i koppel, lyfter på benet när han kissar. Springer rakt in i Leia titt som tätt så hon lika tätt hoppar på tre ben... Rymmer från trädgården. Bär ut alla barnens gosedjur och biter sönder dem. Bits! Inte så hårt,  verkar som att han liksom mysbiter. .. Men barnens kompisar blir med alla rätt lite bekymrade. Grannbarnets klänning fick sätta framsidan till häromdagen. Han hoppade upp, bet fast och ritchade sönder hela framsidan...

Min enda tröst är att jag tror han har ett extra påslag av hormoner nu när Leia löpt. Översexuell liksom. Och idag har jag börjat ha dem tillsammans igen så nu är det slut med unghund i hela huset. Tror det har varit en starkt bidragande orsak också. Det är liksom too much fun överallt för en tonårshund. Hoppas jag har rätt. Hoppas.😨😨

Nu börjar det nog bli dags...

Dags för förskola,  skola, rutiner och tidigare middagar. Mindre glass, mer fullkorn, färre grillningar och tidigare kvällar. Och tidigare mornar så alla är lite tröttare på kvällarna. ..

Kidsen är helt out of control av och till och behöver uppfostras av några som är mer pedagogiska än vi... (Jaja,  jag VET att det är vi som föräldrar som ska uppfostra hemma, men om det inte går då?) Alla söta Instagrambilder till trots så har vi otroligt mycket konflikter nu. Både barnen emellan och mellan barnen och oss. Tror alla behöver lite tid med andra och framförallt för tvillingarna att få leka lite med egna kompisar. Utan en tvilling som stör och förstör hela tiden.

Elin är överlycklig över att börja dagis igen. Oscar är inte lika övertygad men är nog den som behöver det mest.

Jag har ju jobbat ett par veckor redan och jag tycker mest det är skönt. Lagom att göra på jobbet och trevliga, roliga kollegor så tiden swishar förbi.

Idag var vi uttråkade till döden och barnen slogs konstant så vi packade ihop oss och åkte till Kulbackens museum och Unos torn. Väldigt lyckat och väldigt kul tyckte alla.  Axel fastnade helt i mikroskopens värld och har mikroskoperat fram hoppkräftor,  DNA (?) och ludna ben på humlor. Mamman var med på dofttest och fick lukta på allehanda örter ända tills alla barn behövde henne samtidigt. Avslutade med den dagliga glassen och biltur där alla fick vila sig eftersom pappan satt i mitten bak och ingen kunde slåss med varandra. ..