Alla tycker jag ska...

skriva en bok... Eller ja, snarare göra en bok av mina gamla blogginlägg.  Nu skriver jag ju inte så mycket längre och det jag skriver nu är vare sig så sorgligt, hemskt eller väldigt roligt heller...

Jag har alltid hört det där om "skriv en bok" och aldrig ens tänkt tanken mer. Men senaste dagarna har jag delat några av mina gamla blogginlägg igen och fått så många "skriv-en-bok-kommentarer" att ett litet litet frö började gro...

Mest för att själv ha en sån bok😃. Men också för att det förhoppningsvis kan ge stöd och hjälp för några som kanske befinner sig i samma situation.... Och sen såklart för att det är sjukt häftigt att ha skrivit en bok!

Jag har i mina tankar börjat fila... Med min takt kanske jag börjar skriva om några år..  Och sen kanske den är klar när barnen flyttat hemifrån😂

Vaknade härom morgonen. ..

... på ett sånt där uselt humör. Lite för trött, lite för grinig. Hamnade nästan omedelbart i diskussion med 9-åringen om når som jag inte ens minns vad det handlade om. Surade, muttrade...

Elin : "Är du arg på Axel mamma?"
- Nej, jag är inte arg på Axel.
- Nehej. Är du arg på dig själv? 

Haha, älskade unge! Jag bara skrattade.  För det var ju exakt det jag var. Arg på mig själv, av nån anledning som jag inte ens visste själv 😄

On the road again...

Nu börjar en intensiv period vad gäller helger... Varje helg fram till mitten på juni är uppbokad. Antingen av resor, besök eller jobb. Man måste ju tyvärr (?) även klämma in lite jobb då och då för att ha råd med allt det roliga😃

Den här helgen är det äntligen dags för Uppsala igen. Länge sen sist, eller egentligen inte så länge sen Uppsala, men länge sen lantliv ute i Kånkebo... Imorgon ska vi på dop ute på Gräsö, ett par år sen man var i Öregrund senast.

Sen avlöser helgerna varandra. Resor, kryssningar, hundträningshelger osv osv...

När jag åker bil brukar jag alltid sitta och slöläsa min blogg. Idag kom jag in på ett inlägg som jag helt förträngt.  Om hur jobbigt det var på twinsen dagisinskolning. Om hur jag tvekade om det ens var meningen att man skulle lämna bort sina barn på dagarna. Om hur jag ifrågasatte hela min förskolefilosofi. Om hur synd, och jag menar verkligen synd jag tyckte om dem.

Det här är nånting jag helt och hållet har förträngt. Jag pratade just häromdagen om hur de hade älskat förskolan från första stund. Om hur lätt det hade gått.

Att förtränga är väl kroppens försvar att klara det som är jobbigt. Bra då med bloggen så man kan påminnas och glädjas över att det faktiskt går väldigt bra nu!

Mina barn är inga naturliga bilåkarbarn.  Dags att serva/leka/sjunga/underhålla/bli vansinnig...