Herregud vad det ser ut här...

Att det ska vara så svårt att få nånting gjort! Det är väl bara att städa. Hur svårt kan det vara...

Drar igång omedelbart efter morgonpromenaden. Att plocka bort saker, ställa iordning, pyssla och pynta är bortprioriterat. Då hinner man aldrig till själva städandet, själva rengörandet. Likaså att damma. Man får liksom ta där det syns, dammet syns ju inte, så länge man inte rör det...

Fram med dammsugaren. Börjar i hörnet. Omedelbart har jag ett barn i attack mot dammsugaren. Försöker avleda. Misslyckas. Omedelbart därefter blir barn nummer två djupt förtvivlat. Dammsugaren är läskig, otäck. Stänger av, tröstar. Barn nummer ett blir förbannad för att den stängs av. Barn nummer två är tillbaka i formen igen. Börjar dammsuga igen. Ett barn hänger på dammsugarmunstycket, ett på själva dammsugaren. Man får dra den försiktigt så inte barnen ramlar av. Eller så man inte dammsugar upp något barn. Dags att flytta soffan. Lyfter bort ett barn som sitter i vägen för soffan. Tar tag i soffan. Då har nästa barn hamnat ivägen. Flyttar soffan lite sakta så att barnet skjuts iväg.  Hinner få tag i dammsugaren och dammsuga hjälpligt bakom soffan. Fortsätter dammsuga, fortsätter balansera barn på dammsugaren, barn på munstycket och barn som sitter ivägen. Plötsligt dör dammsugaren. Följer sladden och hittar självklart ett barn i andra änden. Med kontakten i handen. Försöker avleda barnet, vilket givetvis misslyckas och vi har ett rasande barn. Det andra barnet drar ut böcker ur bokhyllan. Sätter i kontakten igen, föser bort det rasande barnet med dammsugarmunstycket och fortsätter dammsuga. Föser bort böcker, innebandyklubbor, plastbägare, klossar, traktorer och en båt med dammsugarmunstycket. Barnen är just där jag ska dammsuga hela tiden. Flyttar barn, föser barn, lockar barn. Strax är vardagsrummet färdigdammsugat. Förutom under barnhagen där barnen förövrigt vägrar vara. Men där dammsög vi ju innan vi satte upp den, så det skiter vi i. Gnälliga, griniga barn. Ooops, dags för mellis.

Banan och macka. Barn i barnstolar. Försöker ta tillfället i akt och dammsuga samtidigt. Inser det meningslösa i det när allt som borde komma i munnen kommer på golvet. Ger upp och inväntar ätande barn.  Hundarna trampar runt, runt... Visst ja, de har ju inte fått vatten sen promenaden. Vattenskålen är ju nämligen oemotståndligt rolig tycker båda barnen och därför får hundarna vatten när barnen är på lämpligt ställe, typ barnstolar eller sängar. Sätter ner vattenskålen. Mutar barnet med ett kex så jag får pusta och kolla mobilen lite... Min köpta frist blev kort, nu vill de ner... Sanering av barn och stolar. Barnen kryper frivilligt in i vardagsrummet, mot sina leksaker. Yes, nu har jag chansen. I samma sekund som dammsugaren startar har jag två barn hos mig igen. Ivägen, intrasslade, påkörda. Hela tiden. Skjuter bort gåstolar, barnstolar och vanliga stolar. Skjuter bort barn. Lyfter bort barn. Forsätter in i köket. Hasande bakom kommer ett av barnen som plötsligt har fått nog. Nog av detta jagande, nog av sina krypförsök, nog av sin förkylning, av sin hosta, sitt snor och sin astma. Ett fullständigt "världenrasarsamman-sammabrott". Stänger av dammsugaren, sätter mig på golvet och tröstar. Gosar, håller om, pussar och tröstar. Det blir lite bättre. Nafsar lite. Jodå, litet skratt. Lite bättre alltså. Lite mera bus, lite mera gos. Sen är det sammabrutna barnet ihopsatt igen och ger sig iväg igen. Fortsätter dammsuga. Runt stolar, bord och barn. Ut mot hallen. Och där inser jag genast mitt stora misstag. Vattenskålen. Den oemotståndliga.

Ett genomsurt barn och en sjö på mitt golv. Lyfter upp barn, lyfter in barn i badrum, tar av kläder. Och inser genast mitt andra misstag. Plask, plask, plask. Nåväl, barn ett är på skötbordet och måste färdigställas. Väl ute i hallen igen bedömer jag skadan och konstaterar att lite blöta kläder har ingen dött av. Ställer bort skål, torkar upp. Fortsätter dammsuga. Mosar upp skor på skohyllan. Alldeles för många skor, alldeles för liten skohylla. Här borde verkligen rensas...

Mot marodörernas rum. Här ligger Pixieböcker utspridda överallt. Plockar upp böckerna, ställer de fint i bokhyllan. Drar upp rullgardin, persienner och hämtar dammsugaren. Båda barnen står mot bokhyllan och drar ner alla böcker. Nåväl, jag får dammsuga ifred. Skjuter böckerna med dammsugaren istället. Kommer ut i hallen igen, där ena hunden har skakat sig så det återigen är fullt med hår. Dammsugar samma hall en gång till. Bara sovrummet kvar. Skyndar mig snabbt och hinner längst in innan något barn kommer ifatt. Svårare att komma ut igen, trångt och två barn ivägen. Lyfter bort barn, lyfter bort stol. Tar ifrån ena barnet nässpray som man tydligen inte kan ha på nattduksbordet längre. Tar ifrån samma barn en nässpray till som tydligen låg under nattduksbordet. Dramatisk scen, barnet mutas med en glittrig nalle. Förtränger att vi har en övervåning som också behöver dammsugas. Och en källare som också behöver dammsugas. Snabb koll på klockan. Shit! Lunchdags.

Sen var det bara badrummet kvar. Och det knäskurade jag när båda barnen sov efter lunch. Just det! Knäskurade!! Mest för att slippa dra fram moppen. Och sen var jag sen, men hann precis hämta storebror på skolan.

Tänk att det ska vara så svårt att få någonting gjort!!

JAAAAAAAAAA!!!

Idag var den stora dagen!! Dagen när Leia och jag skulle debutera i jaktprov, nybörjarklass utanför Nyköping (inte Jönköping alltså som jag TRODDE jag anmälde mig till). Förutsättningarna var inte helt optimala, igår började jag få bebisarnas sjuka. Ont i halsen, huvudet och kroppen. Kom dessutom hem svinsent från jobbet och hade drygt fem timmar på mig att sova innan jag skulle åka. Tackar väl twinsen som gjort att man är van att inte sova så mycket längre.

Märkligt nog var jag inte alls så nervös som jag trott. Jag vet att hon borde klara ett nybörjarprov och jag kände mig rätt säker på vad som förväntades av oss. Dock vet man ju såklart aldrig. På plats fick jag gott sällskap av Anna och Kinni som också debuterade.

Jag hade startnummer sju och planerade att se några ekipage. Det började med två enkelmarkeringar på vatten, därefter en enkelmarkering på land och avslutades med ett sök. Söket såg relativt enkelt ut men efter några hundar såg man att det nog inte var jättelätt. Det var ganska djupt och flera terrängövergångar. En bergsknalle, strandkant, vass, stig och ett kalhygge. Flera hundar fastnade i vassen och stranden och tog sig inte vidare.

Efter några hundar gick jag tillbaka till bilen och tog ut Leia. Har märkt att hon mår bäst av att vara med mig på såna här tillställningar, hon kopplar inte riktigt av i bilen. Vi fikade lite och rastade lite hundar. Sen drog vi oss neråt, Anna startade precis före mig. Leia var lite het kände jag när jag väntade så jag rörde mycket på mig under väntan. Tränade fot och sitt, sitt och sitt... Sen var det vår tur.

Först var det en liten transport ner till vattnet, efter skytten. Lugn och fin hund. Lagom när vi skulle köra så öppnade sig himlen, det åskade och blixtrade. Och blåste! Vågor på sjön och viltet drev. Leia hade ett minimalt problem med första markeringen, hon tog sikte på en  näckros istället. Släppte den dock genast och hittade anden. Markering nr två satt som en smäck. Fina avlämningar i hand och också och skakning efteråt. Precis som vi tränat...

Sen var det transport upp till landmarkeringen. Lätt som en plätt sa Leia och hämtade in kråkan. Transport med skott till söket. Jag var lite taktiskt och skickade upp mot bergsknallen först, för att hon inte skulle sugas ner mot sjön och strandkanten. Hon tog fint mina anvisningar och tog in två vilt från berget och strax bakom. Sen skickade jag lite mer rakt ut och hon tog in det viltet som låg allra längst ut, ut på kalhygget. Sen sa domaren att jag skulle satsa lite mer ner mot sjön. Antagligen för att han ville se att hon sökte i angiven riktning. Där hittade hon raskt två vilt till och det var bara ett kvar. Det behövde hon lite längre tid för men kom in fint även med det. Jag var själaglad!! Söket är ju det vi haft lite problem med och jobbat en hel del med senaste tiden.

Jag fick massor av fin muntlig kritik och sen var det bara passitivieten kvar. Hon var rätt taggad men höll sig i skinnet och jag fick lämna banan. Sen blev det lång väntan med mycket tankar om hur det egentligen hade gått och vad det egentligen skulle bli för pris innan det var prisutdelning.

Och till min stora, stolta lycka så fick vi ett förstapris!! Duktiga duktiga Leia!!!

Så här löd kritiken:

Samarbetsvilja: Arbetar i mycket god kontakt med sin förare.
Sökarbete: Söker med stor energi över hela området. Finner snabbt samtliga vilt.
Fart: Hög
Uthållighet: Håller för provet.
Näsa: Effektiv
Dirigerbarhet: Kan med lätthet styras i angiven riktning.
Markeringsförmåga: Utmärkt, både i vatten och på land.
Skottreaktion: Uppmärksam
Stadga: Fast, följsam. Tyst i passitivitet.
Apporteringslust: Spontan med snabba inleveranser.
Apportgrepp: Mjukt med bra avlämningar.
Simteknik: God
Vattenarbete: Spontan.
Hundtolerans: Hedrande (?)

Sammanfattande kritik: En tik som uppvisar mycket goda retrieveregenskaper. Hon är spontan i allt hon gör. God markör. Utmärkt sökarbete.

Jag fick 5:or på alla moment, säger mig dock inte så mycket, men det verkar bra...

Ni kan förstå att jag var nöjd! Tack alla inblandade för att ni hjälpt oss hit!!

Idag har jag för första gången...

... pussat en sjuåring godnatt. Och inte vilken sjuåring som helst utan världens bästa sjuåring, världens bästa storebror och världens bästa Axel! Idag för sju år sen vändes mitt liv upp och ner på ett helt fantastiskt underbart sätt. Jag minns att jag nästan förlamades av kärleken till detta lilla barn, jag fick i det närmaste panikkänslor av tanken på att något skulle kunna hända detta lilla barn. Jag överväldigades av mammahjärtat!



Idag är mitt mammahjärtat lite mer härdat och lite mer hårdhudat. Det blöder ibland och det känns som det krossas ibland, men jag vet att jag klarar det. Mammahjärtat sväller av stolthet och det sväller av all den kärlek som nu måste rymmas där. Tre barn, tre gånger så mycket kärlek...



För ett år sen var också en speciell dag. Inte bara för att Axel då blev sex år, utan för att han då fick den bästa presenten han fått både före och efter. Det var den dagen hans lillasyster för första gången fick komma hem från sjukhuset. Bara på permission, bara för en dag, men ändå! Han fick vara storebror på riktigt, han fick visa sin lillasyster för farmor, farfar, mormor, morfar och världen. En stor känsla! Vi fick en viktig dag med Axel det året. Ett år som levts i kaos, där Axel hela tiden hamnade emellan och där vi alltid var splittrade. Denna dag fick vi vara tillsammans. Sjukhuset tog in extra personal för att någon skulle kunna vara hos Oscar och Elin och sen ägnade vi en hel dag åt Axel. Viktigt för oss, viktigt för Axel. När vi på kvällen kom tillbaka till sjukhuset hängde den här nytagna bilden över deras säng:



Idag har kalaset mest bestått av Lego och av snor. Snor från två supersnoriga barn och Lego i alla Axels paket. En bra dag trots allt. En fin dag. Grattis älskade Axel!




- Posted using BlogPress from my iPad