Jag sitter med mina händer

instoppade i kuvösen. Under mig darrar en liten, liten kropp. En genomskinlig, blå, mager och alldeles för liten kropp. Jag vet att det är respiratorn som gör att du skakar. Och jag vet att det är det bästa för dina små små lungor. Det har de berättat. Ändå känns det otäckt. Du skakar precis som att du frös. Eller var rädd. Och jag vill bara värma dig, skydda dig. De säger att du mår bra när jag håller om dig och pratar med dig. Att din puls går ner, att din syresättning går upp.

Mamma är här. Mamma ska vara här, hos dig, så länge du behöver mig. Allt jag kan göra är att lägga mina händer över din kropp. Som ett täcke. Ett täcke för att skärma dig från alla lampor, alla pling, alla ljud och alla lukter. För att du ska känna dig omsluten och trygg. Som du skulle känt dig i magen, där du egentligen skulle legat många veckor till.

Men så blev det inte. Vi är här, vi är nu och vi gör så gott vi kan. Förhoppningsvis räcker det.

Sitter på Facebookgruppen

"Vi som har eller väntar tvillingar eller flera". Det är så många där som kämpar. Och som har kämpat. Så många som det går bra för. Som oss. Och en del som det går sämre för. Som förlorar ett barn, en lillebror eller en lillasyster. Som de kämpat för i många månader. Men som en dag inte orkar längre. Och jag är så innerligt glad att våra barn orkade!! Att Oscar mot alla odds orkade hålla sig kvar i magen och att han orkade andas, orkade leva.

För hur förklarar man för en storebror att en lillebror inte orkade leva?

En dag förra sommaren satt jag på altanen. Björn var på sjukhuset med Oscar och Elin. Jag försökte vara en närvarande mamma för det barn jag hade hemma. Troligtvis gick det sådär. Axel var expert på att känna av när det inte var som det skulle. Jag minns inte specifikt vad det var som hade hänt, det kan ha varit när vi fick veta om förträngningen på lungartären, det kanske var när han hade alldeles för många och långa apnéer, kanske var det bara det att jag var på randen av vad jag orkade.

Då kom Axel, 5 år och ställde sig i dörren. Han tittade på mig och sa:

"Mamma!! Jag vet att Oscar kommer att leva"

Så sa han och så blev det. Jag önskar att jag hade kunnat veta det lika säkert som Axel visste det då.


Världens bästa lillebror


Världens bästa storebror!!



Världens bästa lillasyster!