16 Mars 2012

Hemma från fjällen. Fjällen som vi kom till mot alla odds. Efter månader av nålstick, intensivvård, tromboser, spyor, sjukhusvård, sjukhusvård och sjukhusvård har jag plötligt klarat mig två veckor utan sjukhus! Och en av dem i fjällen. Känner att livet nog börjar återvända, kanske, kanske, kanske kan jag få tillbaka lite av min livsglädje?

Går en promenad med hundarna. Njuter i vädret. Våren är på väg, fåglarna kvittrar.

Då. Någonting rinner. Någonting är väldigt väldigt fel. Jag ringer till mamma, jag ringer till Björn. Jag gråter, paniken väller fram. Det får inte sluta här! Det får inte, det får inte!!

Sjukhuset igen. Ultraljud igen.

Tyvärr, vi ser fortfarande två hjärtan som slår men inga fosterrörelser hos den ena tvillingen. Tyvärr, prognosen är ju väldigt väldigt dålig. Tyvärr, det är sällan den andra tvillingen överlever när den ena har dött i magen. Tyvärr, vi vet inte vad som kommer hända med den som inte kommer klara sig. Tyvärr, vi vet inte om han stöts ut eller kommer ligga kvar. Tyvärr, men infektionsrisken är ju oerhört stor. Tyvärr tyvärr tyvärr...

Så. Oerhört. Tacksam.