Jo, jag lever...

även om man kunde börja misstänka annat när jag aldrig uppdaterar någonting... Det har varit några riktigt jobbiga veckor med diskbråck och ont, men nu börjar det nog äntligen bli ganska bra! Skönt! Imorgon ska Björn gå och jobba för första gången på två veckor, jag kan nu både bära och lyfta Axel. Däremot håller jag på att bli ordentligt förkyld, ont i halsen och ont i huvudet. Och Björn och Axel är redan förkylda, det verkar inte vara något slut på eländet...

Vi kom i alla fall iväg till Västervik förra helgen, vi åkte på torsdagen. Kämpigt att sitta och vi kunde ju inte göra nåt kul där nere heller direkt, med mig helt konvalecent... Men det var ändå skönt att komma iväg, och Björn fick lite avlastning med hundpromenader, Axelskötsel och Linaskötsel... Västervik gav också mersmak, såpass att vi nu kollar upp möjligheterna att flytta dit. Jobb verkar ordna sig för mig i alla fall och Björn ska ju vara pappaledig. Hus har mina föräldrar varit och tittat på, vi hoppas hårt på att budgivningen går våran väg! Vi hoppas på ett bättre boende, lägre boendekostnad, högre livskvalitet och mera tid. Dessutom tycker jag det ska bli skönt att komma närmare mina föräldrar och resten av släkten. Min stora sorg är dock att flytta ifrån Jessica, Rickard och Anton, våra allra närmaste vänner. Det finns ingen mer jag delar hela mitt liv med, ingen mer som jag kan prata med precis allt om. Men jag hoppas innerligt att vi ändå kan hålla en nära kontakt och att jag får chans att lära känna den lilla nya bebisen som är på väg där. Jag vill också att Axel ska få samma goda kontakt med Jessica som jag har med Anton! Vårt hem kommer alltid att vara öppet för er Jessica, när ni än kommer och hur många ni än blir!!

Cityakuten nästa! Kram på er!!