Anmälde jag mig, eller möjligen så anmäldes jag, oklart vilket, till Vårruset. För er som inte känner mig så väl så är jag den som höll termometern mot sänglampan varje gång det var löpning på gympan och mamma gick på det varje gång. Eftersom jag har fått håll efter 15 meters löpning i hela mitt liv har det alltid varit omöjligt.
Sen förklarade någon på jobbet att håll försvann med åldern. Eftersom jag fortfarande är 30+ hade jag ingen större tro på det men den 10 mars provade jag. Och hamnade i chock när jag kunde springa 2.5 km utan att stanna! Och utan håll!
Halleluja!! Jag såg framför mig hur jag skulle springa flera gånger i veckan, jag skulle bli smärt, smal, vältränad och svinsnabb till Vårruset.
3 dagar senare fick jag halsontet från Hell. Jag hade så galet ont i flera veckor, kunde inte ens svälja min egen saliv nattetid och gick på värktabletter dygnet runt. Sen blev jag äntligen lite förkyld och tänkte att det var nog vad som krävdes, nu blir jag nog frisk. Det blev jag. I typ 3 dagar. På långfredagen skulle jag springa. Då var det 1,5 grad och snöslask vräkte ner. Jag sköt upp löpningen till Påskafton.
På långfredagens kväll klev jag in på jobbet för ett nattpass. Frisk och stark. En kvart senare kände jag att det sved lite i halsen. Trodde jag bränt mig på varma mackor kanske. 1 h senare var jag svårt sjuk i vad som verkar vara en manlig förkylning. Dödsönskan, ömkande, krävd uppassning, alla faktorer fanns där. Och nu har den spridits till mer än halva familjen. Jag har möjligen kommit ut på andra sidan. Björn har inte fått den än. Han har 2 dagar på sig att få den och hinna bli frisk. För på fredag åker vi på till Linköping och firar nån som inte längre är 30+. Snälla mansförkylning. Skona min man!
